Jag har inte fått något ur händerna idag. Jag har tusen saker att packa men ingen inspiration. Jag har packat två lådor, en med pocketböcker och en med cd-skivor, dvd-filmer och pocketböcker och så har jag hittat lite skålar och grejer i köksskåpen som jag har packat i andra lådor. Jag har rensat ur min tros-låda. Fula trosor gör sig inte besvär, de får inte hänga med till stan ändå. Skolarbetet har också gått åt helsike idag. Men hur ska man kunna föra en diskussion om diskussionsfrågorna enbart är av utredande karaktär och alla i gruppen tycke likadant? Det är för mig en gåta. Jag får ordbajsa som jag så ofta gör när jag skriver inlämningsuppgifter. Mitt antal högskolepoäng borde kunna vittna om att jag är ganska bra på just ordbajseri.

 

Inatt fick jag ont i magen igen, vilket medförde att jag inte sov mellan två och halv fyra utan istället fick ligga i soffan och koncentrera mig på att andas långa djupa andetag medan jag lyssnade på en otroligt dålig film med Dana Carvey från Waynes World. Det var längesedan jag hade ont sist, och som om det inte var nog med det så fick jag ett sms från en på hyllan lagd flirt som av någon outgrundlig anledning undrade om jag var på krogen. Skit du i det hade jag lust att smsa tillbaka, men jag valde att totalt ignorera honom och inte svara alls. Vad är det för fel på honom? Ganska mycket är min spontana gissning.

 

Ja. Dagen har alltså förflutit i ett dimmoln av irritation. Det var därför jag tyckte att det skulle vara så kul att träna för att slå av lite ilska. Så jag såg verkligen fram emot träningen idag trots att jag skulle bli tvungen att åka bussen hem, svettig och äcklig. Kollektiva duschutrymmen undviker jag helst. Jag kände mig ganska glad ändå när jag gick ner mot busshållplatsen. Jag blev inte lika glad när jag såg min buss åka förbi utan mig i. Missad buss betyder ingen träning. Nu har jag ett enormt berg av tvätt att se fram emot ikväll. Och eventuellt lite ordbajseri. Detta var minsann ingen bra söndag. Helst vill jag nog bara kura ihop mig under en filt. För en gångs skull längtar jag efter måndagen.

 

  

Vem ska jag hålla ansvarig för alla de fula saker som jag har hittat i olika gömmor och vrån här i huset? Jag antar att de flesta fula saker är födelsedagspresenter från helvetet eller julklappar från diverse mostrar eller förfäder. Jag hade kunnat göra en lista på fulheter jag har hittat när jag har rensat ur lådor, garderober och byrålådor, men jag tycker att mina ögon har lidit nog idag. Jag slänger allt.

 

Temuggar. Hur många behöver man? Jag har hittills hittat tio temuggar jag har glömt bort att jag hade. Plus att jag har köpt sex nya fräscha på Ikea. Jaha, då är vi raskt uppe i sexton temuggar. Då kan jag dricka två koppar te i veckan utan att byta mugg och ändå ha två muggar över. Konstigt nog så har jag ännu inte hittat några vanliga dricksglas. Men det kanske man inte behöver ändå. Vinglas finns det gott om i alla fall. Bestick har jag också hittat. Synd bara att det var ganska fula bestick, men de får väl funka ett tag. Ostbrickor har jag tydligen tre av. Av detta kan man dra slutsatsen att det är väldigt populärt att ge bort just ostbrickor i julklapp. Ofta är de fula.

 

Vad har jag mer hittat? Pasta och pizzatallrikar. Kanske inte världshistoriens sexigaste, men till jag hittar något bättre får de duga. Decilitermått och ett durkslag. Passar ihop med pastatallrikarna. Osthyvlar. Två vispar. En kniv. Jag vet att jag har ett strykjärn någonstans också. Det lär vara blått, men det spelar ingen roll vilken färg ett strykjärn har, det blir inte roligare att stryka för det. Faktiskt.

 

Imorgon ska jag ta det stora steget mot flytten. Jag ska börja packa ihop mina böcker. Fastän jag vet hur det kommer att sluta. Den bok jag packar ner först är exakt den bok jag helst vill läsa på tisdag. Eller onsdag. Och då går inte det. Då köper jag en ny bok. Och sen får jag packa ner den med. Jag behöver köpa nya bokhyllor också. Sedan ska jag dricka rödvin och arrangera mina böcker. Kanske ska jag rentav vältra mig bland dem. Det är höjden av lycka.  

 

Idag åt jag och Maffiga Mia middag och tittade på kort. Det var verkligen a walk down Memory Lane. Jag hittade en hel hög med Mallorca-kort när jag rensade ur garderoberna och lådorna i helgen. Från det då vi tog studenten och fyra år framåt så var jag och Maffiga på Mallis varje sommar. Tre år som turister och ett år som arbetare. Det var minsann lyckliga somrar. Berusande (och berusade) somrar.

 

När vi nu tittade på korten så var det en himla massa människor som av någon anledning var viktiga just den sommaren och därför fastnade på kort hos oss. Idag minns jag inte vad 75% av människorna heter. Men då var man på åtminstone ”Tjena, läget?”-basis med dem. Idag har vi ingen kontakt och det är väl så med vissa människor. Man känner dem i fyra månader och sedan är det bra. Det var i alla fall roligt att se på korten eftersom det triggade en massa roliga minnen av en massa roliga fester och fyllor. För det var ju det som våra semestrar handlade om. Fyllor och killar. Killar och fyllor. Och hånglande.

 

Jag blev glad över att se hur smal och slank jag var (en gång i tiden) och jag var också riktigt brun. Och aldrig har väl mitt hår varit så långt som på Mallorca-korten. Jag förstår inte riktigt hur det gick till. Klädvalet var i många fall minst sagt tveksamt. Ju mer urringning desto bättre verkade vara vår paroll. Men om man jämför mellan mig och Maffiga så var jag nunne-material och såg ganska sedesamt klädd ut. Ibland.

 

Så, efter att vi hade tittat igenom sju rullar Mallorca-kort så kom vi till den rullen vi var lite nervösa över. Censur-korten. Vi hade med skräckblandad förtjusning under middagen spekulerat om vad som eventuellt kunde finnas med där. Fanns där kanske bilder av det där one night standet som somnade naken i sängen och ”råkade” bli fotad? Fanns där rentav bilder på penisar? Våra nakna kroppar? Våra nakna bröst? Rena fyllekort där ingen människa kan lista ut hur många drinkar som gjorde att man såg så medvetslös ut? Vi hade redan när vi tittade på de vanliga korten fått sortera in två nya censurkort, ett där Maffiga ser ut som en porrstjärna (med sillisar och allt) och ett toplesskort på mig (jag ligger på sidan på sängen och halvsover vilket medför att kortet inte är taget i någon för mig smickrande vinkel).

 

Ja. Vad kan man säga? Vi blev inte alls så förskräckta som vi trodde att vi skulle bli. De flesta korten var fyllekort. Det fanns ett flertal kort (förmodligen tagna med enbart några minuters mellanrum) på mig där jag sitter och dricker en underlig drink (kan vara redbull vodka) och ser jätteberusad ut. Det var jag förmodligen. Det är bara det att i min berusning blev jag ful och det är därför de korten blev censurerade. Det finns ett fantastiskt kort på Maffiga där hon iförd en röd klänning suger på ett sugrör. Eller suger. Det är en underdrift. Det ser ur som om hon försöker suga hela glaset genom sugröret. Om jag hade varit kille hade jag aktat mig. Sen, när vi kom till slutet av högen så kom två hemska censurkort. Återigen handlar det om toplessbilder på mig. På det ena sitter jag på stranden iförd små bikinitrosor med en enorm femlitersdunk vatten bredvid mig. Det är väl egentligen okej, men jag förstår inte vad jag har gjort med håret. Så egentligen är det nog på grund av håret som den bilden censurerades. På det andra kortet ligger jag på rygg på sängen i ett par trosor och är till synes svårt bakfull. Det finns två saker som är bra med det kortet. Den ena saken är att jag tydligen hade sinnesnärvaro nog att lägga armen över ansiktet. Den andra saken är att jag ser ut att ha en platt mage. Mitt val av trosa är dock tvivelaktigt. Jag hävdar att hipsters är de enda trosorna som lyckas med att vara både snygga, sköna och sexiga. Men de gamla taimodellerna, eller än värre, tangatrosorna, de kan slänga sig i väggen. Fast jag antar att jag tyckte att jag såg het ut då.. Eh.

 

Det som oroar mig och Maffiga lite nu är att vi vet att det finns fler censurbilder någonstans. Men om jag inte har mina, var finns de då? Har de fallit i orätta händer eller finns de i säkert förvar hemma hos Maffiga? Och om mina censurbilder inte var så farliga, hur ser då de andra censurbilderna ut? Jag vågar knappt spekulera i detta, men jag får nog se till att Maffiga Mia letar lite hemma. Eller bör jag googla?

Det finns låtar som sätter sig i huvudet ganska omgående. Och så finns det låtar med texter så genialiska så man inte förstår dem till fullo. Här är en sådan låt. Det är inte helt oväntat att det är geniet Frank Zappa som har gjort den.

 

Let's Make The Water Turn Black

Now believe me when I tell you that my song is really true
I want everyone to listen and believe
It's about some little people from a long time ago
And all the things the neighbors didn't know Early in the morning
Daddy Dinky went to work
Selling lamps & chairs to San Ber'dino squares
And I still remember Mama with her apron & her pad
Feeding all the boys at Ed's Cafe!

Whizzing & pasting & pooting through the day
(Ronnie helping Kenny helping burn his poots away!)
And all the while on a shelf in the shed:
KENNY'S LITTLE CREATURES ON DISPLAY!


Ronnie saves his numies on a window in his room
(A marvel to be seen: dysentery green)
While Kenny & his buddies had a game out in the back:
LET'S MAKE THE WATER TURN BLACK


We see them after school in a world of their own
(To some it might seem creepy what they do...)
The neighbors on the right sat & watched them every night
(I bet you'd do the same if they was you)

Whizzing & pasting & pooting through the day
(Ronnie helping Kenny helping burn his poots away!)
And all the while on a shelf in the shed:
KENNY'S LITTLE CREATURES ON DISPLAY!


Ronnie's in the Army now & Kenny's taking pills
Oh! How they yearn to see a bomber burn!
Color flashing, thunder crashing, dynamite machine!
(Wait till the fire turns green...
wait till the fire turns green)
WAIT TILL THE FIRE TURNS GREEN 
 

Är den inte lysande så säg? Men vilka är Kenny´s little creatures? Om detta skall de lärde tvista i oktober.

 

Nu måste jag försöka hitta cdn så jag får höra låten med. Annars försvinner den aldrig ur mitt huvud.

 

Det är fredag. Fredagar innebär i regel trevliga saker, och så gör även denna. Dagens lektioner gick bra trots ramadan-koncentrationssvårigheter. Och när jag kom hem och loggade in på msn så fick jag reda på att jag minsann kommer att få en alldeles egen hemmaman i en vecka i oktober. Tänk så trevligt! Jag ser färdiga middagar, rödvinsdrickande och oändliga omgångar kuddkrigsrapbattle framför mig. Men främst så ser jag fram emot trevligt sällskap om kvällarna.  

 

Imorgon börjar det tuffa arbetet med att rensa ut kläder. Jag har kommit på att jag är en sparare. Det är ingen egenskap som jag är speciellt stolt över, men så är det. Jag har svårt att slänga saker, för man vet ju aldrig när man har nytta av dem igen (öh, eller kommer i dem igen). Detta betyder att jag har en hel del gamla kläder som jag av nostalgiskäl inte kommer att kunna slänga. T-shirtar är sådana kläder till exempel. Jag kommer ju knappast kunna slänga min lilla tröja med min gamla judoklubbs logga på. Den använde jag både när jag köpte den när jag var typ tio år och på gymnasiet (med gott resultat…).

 

Det för oss raskt till judodräkten som jag nu inte använder men som jag aldrig i livet kan kasta (ty jag är lite stolt över min judokarriär). Och be mig inte slänga mina Guns n Roses-tröjor som jag köpte när jag var och såg dem i Stockholm ´93. Det var min första stora konsert. Sen har jag ju min snygga Jimi Hendrix-t-shirt som jag fick i en fin liten Jimi Hendrix-box. Eller min The Doors-tröja. Den kan jag nog inte kasta heller, Jim Morrison har ju bar överkropp på den! Åh, mina supertuffa gamla jeans med lappar i olika färger och hål på tuffa ställen måste jag ha kvar. Och var har jag min jeansjacka med Dee Snider-märket på ryggen? Balklänningen och studentklänningen måste jag ju också spara. Och klänningen med tunna spagettiband som jag med dödsförakt använde utan bh nyårsafton 2000 kommer jag heller inte att kunna kasta.

 

Detta är kläder som jag aldrig mer kommer att använda, för, lets face it, frasen Åh, den här gamla trasan… den hittade jag längst in i garderoben använder jag ytterst sällan.

Jäkla snik-Dweezil. Eller, det är kanske inte hans fel att biljetterna till konserten var så fasligt dyra. 500 kronor för att se Frank Zappas son, nja, alltså, jag gillar ju Frank i första hand. Jag och fadern bestämde oss för att det helt enkelt inte var värt det. Lite synd, men ändå ett mycket rimligt beslut. Det känns som om jag har utgifter så det räcker ändå. Dweezil får klara sig utan mig.

Nej, säger jag. Jag vill dementera. Jag glömde inte min ena sko hemma med flit för att slippa träningen. Oavsett vad Perato säger.  

 

Beter bröt av en yucapalm (yucca? yucka? eller rentav jucka?). Han gjorde det inte för att vara elak eller så, han är ju ändå växtansvarig i arbetsrummet och han skulle egentligen bara staga upp den eftersom den slokade så förskräckligt. Det blev en chock för aoss alla när den helt sonika gick av strax under den frodiga kronan. Rådig som jag är så hiuttade jag genast en tejprulle, och med gemensamma krafter så lyckades Beter och jag laga palmen. Vi tejpade fast yucapalmskronan på stammen igen. Då såg den nästan ny ut. Men idag så slokade den värre än förut. Tejpen var uppenbarligen inte tillräckligt stark. Det känns som om en begravning inte är långt borta. Yucan var tydligen inte vilken kommunplanta som helst. Den stod lite utanför och fick aldrig någon glansspray eller något vatten när den kommunala växtmannen kom. Den var en outsider. Nu är den nästan borta. Livet är förgängligt.

 

Helgens festligheter blev festligare än väntat. Förortsmorsan och jag röjde runt rejält på stan. Hon har väldigt dåligt inflytande på mig. Jag längtar redan tills nästa gång. Kvällens dumheter innehöll bland annat en djup (eh, nåja) diskussion med en legendarisk rocktrummis, ett fyllesamtal till en hypotetisk framtida sambo, för många bjud-glas vin och gratisfärd med nattbussen. Dagen efter var, som väntat, ganska svår. På morgonen när jag vaknade så var det första jag upptäckte (förutom att tungan på något konstigt sätt hade fastnat i min gom) ett extremt porrigt sms från Finland. Det livade ju upp något. Det var mycket uppmuntrande att få veta att Förortsmorsan förmodligen fortfarande var full när hon vaknade och därför inte led av någon större baksmälla... förrän på eftermiddagen.

 

Idag har jag mått bra igen. Fast jag får ärligt erkänna att jag är ganska trött. Nästa helg blir lugn. Då börjar kursen i Växjö. Jag hatar Växjö.  

Igår väcktes en gammal dröm till liv igen. Drömmen om ett eget bibliotek. Det började med att min hypotetiska blivande sambo frågade om vi skulle blanda våra böcker eller ha dem separerade i olika bokhyllor. Det är så klart ett svårt beslut, det finns många faktorer att begrunda, men efter en lång diskussion kom vi fram till att det betyder äkta kärlek att blanda böcker. Så det blir ett gemensamt bibliotek. Ett hypotetiskt gemensamt bibliotek.

 

Men det är så klart inte bara att helt sonika bestämma att man ska ha ett gemensamt bibliotek. Man måste komma överens om en massa andra olika saker. Vilket träslag ska bokhyllorna vara gjorda av? Fotpall eller inte fotpall? Var ska jordgloben/barskåpet stå, och får man egentligen ha ett läppglans på bordet som egentligen är till för whiskyglaset? Hur stadiga bör hyllorna vara om man ska rumla runt med varsitt glas rödvin bland dem? Underlättar en soffa mysig högläsning eller ska man satsa på två bekväma fotöljer? Och var, var ska Pez-samlingen stå? Åh, alla dessa frågor.

 

Ja, sen är det så klart frågan om namnet. Varje bibliotek med självaktning bör ju ha ett namn. Helst ett litterärt med en liten knorr på. Något som jag och min hypotetiska blivande sambo kan fnissa lite åt i samförstånd. Kalla mig larvig, eller romantisk, eller vad som helst, men det är något med tanken på ett eget (om än hypotetiskt) bibliotek som gör mig alldeles varm och lycklig. Böcker är kärlek!