Det finns dagar som bara är så bra. Så bra. Jobbet var mycket trevligt. Jag har nu ett eget skrivbord, egna pennor med gelebläck, en egen skrivbordsstol, egen havsutsikt, en egen bokhylla (tom just nu),  egna kollegor, egna whiteboardpennor och... egna elever. Jag känner mig ganska säker inför det mesta utom möjligen det sistnämnda. 

 

Dagen började lugnt och forsatte i samma tempo. Efter fika och möte tog vi en långlunch på stan. När vi kom tillbaka var det dags för mig att ragga upp lärarsaker (typ whiteboardpennor), sedan var det fika igen och sen gick vi hem. Imorgon är det en ny dag på jobbet.

 

Flickorna på jobbet började genast mobba mig för att jag inte är förlovad. Det är ju ett måste i vårt jobb. Men sedan fick de så de teg! Rätt som det var så plingade mobilen till och det allra mest romantiska frieri jag någonsin har varit med om uppenbarade sig i mms-form. Där stod han, Ron, uppenbarligen mannen i mitt liv, på ett knä och frågade "ska vi gänga oss" med en (lånad) ring i handen. Och allt detta, till tonerna av Manowars Heart of Steel. Kan jag säga annat än att jag smälte som vax? "Ja. JA!"

 

 

 

Gårdagskvällen var underlig. Förfesten med de nya bekanstskaperna var trevlig, men kanske lite långdragen, vi kom inte ut förrän säkert halv ett. Det var mycket konstigt Folk ute igår och några gamla flirtar som numera är på hyllan lagda. Den konstigaste konversationen hade jag med Kapsylmannen, en av exets vänner som helt plötsligt och totalt oprovocerat mitt under barhänget kläcker ur sig följande underliga mening: Jag kanske skulle säga till [exet] att du och jag hade sex inatt. Det var en konstig sak att säga tycker jag. Speciellt när han sedan följde upp den meningen med: Fast då skulle han nog aldrig mer prata med mig. Ja. Det var konstigt. Det var dock lite kul när Kapsylmannen senare dansade robotdans till schlagermusik. Då dansade jag som Elaine i Seinfeld. Och så buggade jag med två olika killar. Det är tydligen det som killar vill göra med mig, bugga. Eller slicka på mig. Mannen som är Lösast i stan kom nämligen fram till mig och viskade i mitt öra: Jag saknade bodyshotsen på festen idag. Jag måste ju säga att Lösast i stan är en mycket tveksam man som jag helst inte vill ha något samröre med alls.

 

Utekvällen avslutades med att jag satt hemma i min soffa och åt överbliven smörgåstårta och tittade lite på Philadelphia innan jag och lade mig runt fyra-snåret på morgonen. Smörgåstårtan förhindrade eventuell bakfylla. Jag har varit frisk och fräsch som en rosenknopp idag. Dagen har ändå varit ganska långsam. Jag fastnade framför någon sunkig tv-film om en förståndshandikappad tjej som vann Special Olympics. Den var ruskigt dålig, men eftersom detta är min lediga dag innan nya jobbet börjar imorgon så tyckte jag att det var helt okej att sunka framför tvn ett tag. Varför måste man göra saker hela tiden?  

 

Nya jobbet ja. Nu börjar nervositeten komma krypandes. Tänk om de kommer på att jag bara är en bluff?

 

Bra är i alla fall att mitt förlovningsdilemma löste sig på ett mycket smidigt sätt imorse. Jag har till och med blivit lovad en rosa ring med en dödskalle på. Och ett storvulet frieri med livemusik. Kanske kommer jag att fälla en tår. Det blir säkert mycket romantiskt för jag tror att det bor en romantiker i Ron, bakom den analretentiva fasaden. Nu är jag nästan en ärbar kvinna.  

 

 

Tvättad, skrubbad, insmord - check.

Tvättat hår, skummat hår - check.

Sminkad - check.

Partyplaner - check.

Vinglas med vitt vin - check.

Vinflaska i lämplig påse - check.

Vänner att träffa ute - check.

Påklädd - näpp.

 

Mina partyplaner kom och gick och jag surade ihop, fick en reservplan och sedan en ännu bättre reservplan med nya tjejbekantskaper. Det är alltid bra att träffa nya kompisar. Nu sitter jag här, halvnaken och grann och väntar på att klockan ska slå "dags att gå till bussen". Det låter vänta på sig för partyanordnaren smsade just att hon behöver en extra halvtimme. Hon ska tydligen äta. Vad nu det ska vara nödvändigt för.

Snart får jag ta på mig kvällens outfit, det lutar åt jeans med grönblommig halternecktröja och eventuellt min guldväska. Idag ska jag nämligen ha ed mig skum ut. De thde jag inte i löärdags vilket var ganska ödesdigert. Mitt hår exploderade inne på dansgolvet. Så dumt. Ikväll finns inte utrymme för såna missar, därför blir det guldväska med allt man kan tänkas behöva för en rejäl utekväll; smink, läppglans, skum, pengar, kontokort, ännu flera läppglans.

 

Nu sippar jag lite vin och surfar lite. Life is good.

Nu har FF och jag gjort det igen. Vi har haft ännu en fantastisk utekväll. Än en gång bekräftades det vi redan visste: att FF och jag är en oslagbar partykombination. Om vi hade varit superhjältar så hade vår superkraft varit the ability to party hard. Gårdagens fest blev vildare än vad vi från början hade trott. Det bir lätt så när vi partajar!

 

Efter att ha förfestat på olika ställen så strålade vi samman på puben strax efter tiotiden. Jag hade då redan lyckats sura rejält på tre gamla klasskompisar som är mer än lovligt tråkiga. Det var Skvallertanten, Den Beiga och Den Underliga. Jag klarar mig utan dem. Tråkmånsar.

 

När jag och Maffiga Mia gick till baren för att beställa öl så såg jag tre personer som verkade bekanta på något konstigt sätt. Efter att ha funderat i ungefär så lång tid som det tog för bartendern att hälla upp en pint öl så kom jag på vilka de var. Det var Let's Dance-juryn. Livs levande här i staun. Maffiga Mia och jag nickade lite åt varandra för att riktigt bekräfta vilken stor händelse det här var, sen tog vi våra öl och gick tillbaka till vårt bord för att delge våra vänner vad vi precis hade sett. Sedan kom Fia och hennes lilla posse. Hon blev fasligt upphetsad över att Tony, Dermot och den där tjejen whats-her-face satt i baren (och skrålade till Delilah) och under kvällens lopp så kläckte hon (eller om det var jag - det är lite suddigt) idén om att vi skulle föreviga oss tillsammans med någon ur juryn. Efter ett tag så armbågade FF och jag oss fram till den delen av baren där juryn satt. Vi hade med oss en fristående fotograf som skulle ta bilden. Det var en smyg-bild vi hade tänkt att ta. FF och jag skulle posera framför juryn och fotografen skulle smygta en bild. Det var planen. En feg plan, kanske, men det var den bästa planen vi kunde komma på. Sen, när vi kom fram så tyckte vi att det vore en ännu bättre idé att faktiskt fråga om någon ville vara med på bild med oss. Det kändes renhårigare på något sätt. Vi skickade fram fotografen (som var helt kass, full och kåtför att fråga om vi fick fota lite. Han vågade inte, FF vågade inte heller. Så jag fick visa vilket rådigt fruntimmer jag är. Jag styltade glatt fram till Tony Irwing och frågade (på engelska så klart) om vi fick ta ett kort på honom eftersom vi hade tittat på Let's Dance hela hösten. Eller våren. Eller när nu programmet gick. Och så glad han blev! Så klart att han ville vara med på kort! Det blev ett lysande kort. Jag ser skelögd ut, FF ser glad ut och Tony, ja, Tony ser full ut. Vilket han också förmodligen var.

Så gick det till när jag och FF kändisspottade i staun.

 

Imorse fnissade jag fortfarande glatt åt händelsen. Jag vet att FF gjorde det samma.

Jag är så glad över attt dagen är över. Min dryga kollega var dryg. Som vanligt. Men nu har jag i alla all luskat ut vad exakt det är som gör mig så fruktansvärt irriterad på henne. Hon skrattar inte, hon flabbar. Det är simpelt att flabba. Kollegan är Folk.Och jag tycker som bekant inte om Folk. Två dagar kvar med dryga kollegan, och tre dagar kvar i Butiken. Sedan är det schlutt. Finito. Möjligen kan jag ställa upp en lördag då och då för att behålla min personalrabatt. Idag blev jag lite glad i alla fall då jag helt plötsligt fick en ny bh av Schäfern. Den är grågrön och fin, har spetsar och fixar till en fantastisk klyfta. Jag är övertygad om att den kommer att komma till användning någon gång.

 

Viktiga papper har jag skrivit på i veckan också; hyreskontrakt och anställningsbevis. Nu har jag ett par svåra beslut att fatta också, t ex vilken bredbandsleverantör jag ska använda mig av. Ja, så måste jag ju köpa en ny laptop och en ny tv. Soffa och matbord med tillhörande stolar. Herregud så upptagen och viktig jag kommer att vara de närmsta månaderna.

 

Imorgon väntar ännu ett försök till torsdagskaraoke med Maffiga Mia, Särah och FF. Eftersom jag har sovmorgon både torsdag och fredag förväntar jag mig att kunna vara ute längre än till klockan tio imorgon.

 

Herregud vilka tråkiga blogginlägg jag producerar nu för tiden. Jag har ju inget att nojja eller bitcha om för tillfället. Speciellt inte sedan jag fick reda på att den planerade festen här i mitt hus inte blir av. Happy, happy, joy, joy, som Ren och Stimpy skulle ha sagt.

Böcker köpte jag idag också. Fyra stycken, men betalade bara för tre. Böckerna jag köpte var: Beröringens ABC - Horace Engdahl, God dag, mitt barn! Berättelsen om August Strindberg, Harriet Bosse och deras dotter Anne-Marie - Björn Meidal, Drogernas Historia - David T. Courtwright och Synderskan - Petra Hammesfahr. Jag måste ju ha något att läsa nu när Potter är slut.

 

Äntligen fick jag kontakt med Finska Faran idag. Jag blev nästan lite orolig för honom.  

Jag måste förlova mig. Det konstaterades idag  under lunchen med Kollegorna. Varför, undrar ni, varför måste Messa förlova sig? Jo, alltså, nu när jag ska jobba som SFI-lärare med människor från olika andra kulturer så är det lika bra att vara förlovad. På så sätt undviker man en massa oönskad uppmärksamhet och en hel del medlidsamma blickar från människor som har varit förlovade och gifta sedan de var elva, ungefär. Och om man är förlovad så kan man komma undan med det faktum att jag är 30 år och inte har några som helst barn (vilket förmodligen är lika bra, eftrsom jag var ett fult barn och allt det där). Därför bör jag vara förlovad innan onsdag nästa vecka då eleverna kommer. Snacka om press.

 

 

Det är en gråmulen måndag idag. Måndagar är i regel rätt sorgliga dagar tycker jag. Veckan börjar och man vet inte vad som kommer att hända. Plus att det är rätt tråkigt att jobba när man har varit ledig i två hela dagar och kunnat göra vad man vill eller ingenting. Jag har sovmorgon idag vilket betyder att jag börjar jobba klockan elva. Det känns ju bra, för jag var ganska trött när jag vaknade. Men istället får jag jobba till klockan sex, så det där med sovmorgnar är ett tveeggat svärd. Det här är sista hela veckan i Butiken. Det är jag jävligt glad över. Jag är trött på Den Nya Kollegan. Hon är asjobbig faktiskt. Idag kommer min bästa kollega tillbaka från semestern, så det ska i alla fall bli roligt att träffa henne. Om jag bara hade sluppit jobba till klockan sex.

 

Veckans irritationsmoment är att Magpies Australiendotter tydligen ska ha något slags födelsedagskalas hemma i mitt hus i helgen. Jag förstår verkligen inte varför det ska hållas här. På ärligt. Varför? Och var ska jag ta vägen om det nu hålls på fredag? Jag vägrar att bli utkörd från mitt eget hus. Visst, jag kan säkert vara med, men hur kul är det? Jag känner inte Magpies dotter, men genom det lilla jag har sett av henne så har jag så klart format mig en (kanske missriktad) uppfattning: I just don't like her. Nej, det här är inte bra. Magpie frågade vad jag skulle göra på lördag (om kalaset hålls då) och jag svarade att jag ska på fest (vid tillfället var jag dubbelbokad, två fester på samma kväll) varpå hon svarade "Ja, men det passar ju bra". Jag vet inte vad hon menade med den kommentaren, men jag tyckte inte om det heller. Och pappa, ha ha, han blir fasligt defensiv så fort jag frågar varför kalaset ska hållas i mitt hus. Där jag bor. Ensam.

 

Man tycker så klart att jag borde vara rätt glad över att ha något att bitcha om i veckan ändå. Jag ska nog gå och duscha nu. Man kan ju åtminstone möta veckan ren.

Söndagar är inte så roliga. Det har regnat och varit skitdåligt väder idag så jag har mest legat i soffan och läst (ut) Harry Potter and the Deathly Hallows. Jag vågar inte skriva något om den här och nu eftersom jag är rädd för att eventuellt spoilra något  så jag får återkomma med en recension.

 

Tråkig söndag var det ja. Det var tur att Minxen kom förbi på lite te och Ben & Jerrys Phish Food på allen. Och så gjorde vi det vi är bäst på: vi pratade och ältade relationer och killar och sen pratade vi lite om läppglans också. Vi kom mest fram till att killar är konstiga och totalt omöjliga att leva med. men som sagt, man kan ju inte leva utan dem heller. Efter det pratade vi om klimathotet, men det blev för läskigt så vi återgick till att prata killar igen. Så härligt tjejigt.

 

Nu känner jag mig lite mys- och hångelsugen, vilket är lite olyckligt. Min man-kudde har ju varken huvud eller armar, så honom har man verkligen ingen nytta av.     

Idag har jag hittat en soffa. Den är beige, men fanns också i en grå-mullvadsfärg. Och den hade en knullplatta (tack Särah för det ordet). Ja. Visst behöver man en soffa med en sådan. Minxen hade till och med en teori - om man har en soffa med knullplatta får man knulla oftare. Jag vet inte om det stämmer, men jag antar att det kommer att visa sig om jag köper soffan.   

Jag har funderat lite på det här med barn idag. Jag vill ha egna barn, visst, men absolut inte nu (det vore ju bra om jag kunde ta hand om mig själv först, för att inte tala om det här problemet med att hitta en lämplig pappa). Och absolut inte när man tänker på hur barn kan se ut. Det finns nämligen fula barn. Ibland ser man fula, skelögda ungar med lapp på ena glasögat. Eller så har de onormalt stora öron eller så är de bara skitiga. Eller alldeles för feta. Jag säger inte att jag direkt smälter av små flickor i rosa klänningar med korkskruvslockar a la Shirley Temple heller, men om man orkar med allt det sockersöta så är de ju lättare att titta på än en ful unge som petar näsan och äter upp snorkråkorna. Vad vill jag nu komma med det här resonemanget? Tja, vågar man skaffa barn? Vågar man skaffa en liten unge som till 50% består av mig och mina hemska gener?

 

Den hemska sanningen är att jag inte var ett vackert barn. Jag var en så kallad ful unge när jag var liten. Och fulheten höll i sig ett bra tag. Ok, jag kanske var bedårande någon gång ibland, men när jag tittar på gamla kort så slår det mig alltsom oftast hur ful jag var. Vill man då skaffa ett barn som kanske blir fult? För, som sagt, det finns ju såna ungar. Barn som man liksom måste titta lite beundrande på för att mamman inte ska bli skitsur, men som man, så fort ungen och mamman är utanför syn- och hörhåll, tycker synd om och gör kräktecken åt. Herregud, tänk om jag får ett sånt fult barn! Stackars unge, den kommer ju lätt att bli mobbad, ha ha, öronen!

Jag vill inte att folk ska göra kräktecken åt min unge. Men risken är ju överhängande. Fast man får ju ändå föredra ett fult barn som någon gång under tonåren blir ett vackert barn framför en söt unge som fular till sig under puberteten. Jag antar att det finns någon slags rättvisa trots allt.

 

Ren ynkedom var det ikväll när jag, Minxen och Maffiga Mia skulle ut och dricka öl och skratta åt folk som sjunger karaoke. Det började bra med martinis i Minxens kök och vi höll ångan uppe rätt bra under hamburgarna, men när vi satte oss inne (för att det blev så förbaskat kallt ute) så var det som om något dog. Jag började gäspa som bara den. Det blev bara två öl, klockan tio reste vi oss upp och gick. Så otroligt ynkligt. Den Nigerianske Prinsen såg lite ledsen ut när vi gick och började (som vanligt) flirta hejdlöst. Jag blev lite sugen på att stanna kvar och höra honom sjunga Ice Ice Baby men jag var för trött.

 

 

Ynkligt är det. Ynkligt. Partyprinsessorna har blivit... gamla?

Lillasyster har ganska precis satt sig i bilen för att åka tillbaka till Märis. Det gör att jag känner mig lite sorgsen och gråtmild och det känns som om jag skulle behöva bli lite omhändertagen idag. Någon som anmäler sig som frivillig?

 

Imorse ringde tanten från Fastighetsbolaget. Lägenheten är min! Det är jäkligt bra. Men det är det här med att det inte finns någon balle. Jag har idag blivit anklagad för att ha en slapp attityd gentemot ballar. Kanske har jag blivit balle-blind. Jag menar, jag har ju nu i X antal år levt med en alle istället för balle. Är det månne det som har gjort mig bortskämd? Om man inte får in en hel kräftskiva på ballen så är ballen inte värd det? Är det så? Jag anser nu att hela stan är min balle. Hela stan! Inflyttning i oktober, och sedan får nästan vem som helst komma och hälsa på. Jag vill i alla fall starkt hävda att jag inte har en slapp attityd gentemot alla ballar. Så, nu var det sagt.

 

Jag har glömt berätta att jag igår träffade min gamla kompis Räkan på stan. Eller Reklamfilms-Räkan som han borde kallas eftersom han under vintern och våren har setts i en viss ostreklamfilm. Han hade rakat huvudet sedan jag såg honom sist. Det var inte så himla bra. Han är annars känd som Mannen med Jättepungen. Vi tränade ju judo ihop i många herrans många år och varenda tävling vi var med i slutade med att han fick en spark på pungen och fick bäras av mattan. Jag vill bara påpeka att jag aldrig såg jättepungen live. Men jag har hört Räkan prata i falsett.

 

Imorgon blir det lunch med Mafi och senare öl med Minxen och Maffiga Mia. Eftersom Syrran åker hem imorgon får jag dränka mina sorger i härligt mycket öl. Och kanske fira lägenheten lite.

 

Med risk för att låta bitter: jag har nytt jobb, ny lägenhet, jag kom in på båda svenska2-kurserna jag har sökt... Går det inte lite för bra nu?

 

 

Ja, det var i stort sett det enda jag kunde tänka på under den första kvarten av Harry Potter och Fenixordern och det var Särahs fel. Om hon inte hade skickat det där mmset föreställande en mycket naken Harry Potter så hade jag kanske kunnat se filmen med andra (och betydligt kyskare) ögon. Han har sannerligen vuxit till sig sedan den första filmen. På mmset anar man både rejäla magrutor och ett lagom behårat bröst. Jag föredrar att män har hår på bröstet framför andra ställen, t ex ryggen, axlarna, röven (jag föredrar dock äldre män än Daniel Radcliff/Harry Potter, så ni vet). I vilket fall som helst, den där bilden satt fast på mina näthinnor en bra stund tills han äntligen uppenbarade sig på vita duken: Severus Snape/Alan Rickman. Han är min absoluta favorit när det gäller Harry Potterfilmerna. Så vacker, så ond, så underbar röst! Efter det var Harry Potters nakna kön ganska glömt och jag försökte istället ivrigt föreställa mig Severus Snape naken.

 

Filmen var väl egentligen den sämsta av alla. Men en del trevliga effekter fanns ju med, och jag gillar ju trollkarlar och magi så, ja, jag köpte det mesta. Filmen blev ju inte sämre av att Ralph Fiennes, Helena Bonham-Carter och Gary Oldman var med. Lysande skådisar, utan tvekan. Nu ser jag fram emot lördag eftersom bok nummer sju kommer att släppas då. Jag både vill och vill inte läsa den. Om jag läser boken så får jag reda på hur allt slutar, och om jag inte gör det så.. ja, då finns ju storyn kvar. Är det nu jag ska skriva min avhandling om Harry Potter, förresten?

 

Ja. Annars har dagen varit grå och trist. Inte vädermässigt dock, nu är det strålande väder ute. Jag menar jobbmässigt. Jag vet att jag gnäller, men jag är så gruvligt trött på mitt jobb i Butiken nu. Främst är jag trött på en av kollegorna, Den Nya. Hon är väl snäll och så, men gruvligt jobbig. Jag orkar helt enkelt inte med henne. Imorgon är hon ledig, men då kommer Schäfern att vara där istället. Det är alltid lugnast när hon inte är där. Herregud, pest eller kolera?

 

Lägenhetstjejen kom in på jobbet idag. Hon hade försökt få tag på Fastighetsbolaget för att se om hon kunde luska lite om mina chanser att få lägenheten. Tråkigt då att ingen svarade. Men hon ska ringa imorgon igen.

 

Min mobil håller på att gå sönder tror jag. När jag pratar i den så försvinner ljudet, eller mottagningen allt som oftast. Det är extremt störigt, för då hör jag inte varken jag eller den jag pratar med något. Jag styltade upp till Telenor för att höra vad som möjligen kunde vara fel med min älskade och livsviktiga mobil, men de visste så klart ingenting. De tyckte att jag skulle leta upp garantibevis och ta med mobilen in så de kunde skicka iväg den på service. Skicka iväg den på service?? Skulle jag gå omkring utan mobil? Är de inte kloka? Desstuom har jag ju en del känsligt material på min mobil som helst inte ska visas för fler personer än de personerna det rör. Det innebär att jag måste plocka ut minneskortet. Men jag vill inte vara utan min mobil!

 

Imorgon är det tråkjobb hela dagen och det blir inte bättre på kvällen då släkten kommer hit för att fira lillasysters födelsedag (aningens försenat, men ändå). Ska jag aldrig få ha kul igen?  

 

Så, nu har jag precis anmält intresse till lägenheten jag tittade på igår. Ball-lägenheten hade redan ett antal intresserade, så det känns på något sätt säkrare att vara först på bottenvåningslägenheten. Utan balle. Jag har förstått att balle är en nödvändighet för många, men jag känner ju minst en trevlig tjej som inte har någon balle utan också bor på bottenvåningen. Och om hon klarar sig utan balle så gör väl jag det med?

 

Dagen bjuder på arbete och så småningom en Harry Potter-film. Det är grått ute. Det stör mig inte det minsta. Vad som däremot irriterar mig är att jag inte minns så mycket av de där drömmen jag hade inatt. Både Micke Persbrandt och Ron figurerade i den så det måste ju ha varit en intressant dröm.

Nu ser jag att det finns en likadan lägenhet på våning tre (av fyra) ledig i samma hus. Med balle.

Idag slog jag igen dörren till Lillasysters hyrbil på mitt smalben. Det vänstra. Det gjorde så ont att jag nästan trodde att benet ramlade av. Nu har jag en bula där som är öm. Det var då det slog mig; jag behöver någon som kan blåsa och pussa på mig när jag slår mig. Jättemycket.

 

Efter jobbet gick jag och Lillasyster för att titta på lägenheten som jag fick nys om förra veckan. Det är en tvåa på 53 kvadrat som ligger extremt centralt. Det är två minuters gångväg till Butiken. Inte för att jag ska jobba där så fasligt mycket mer, men då förstår ni hur centralt det är. Badrummet var litet, men helkaklat med fräsch duschkabin. Köket var stort nog för ett köksbord med fyra stolar. Kyl och frys såg helt okej ut också. Sovrummet såg lite litet ut först, men å andra sidan så kommer jag ju knappast trycka in en dubbelsäng där. Det fanns två garderober och plats för bokhyllor. Storarummet var helt okej storlek det med, paret som bor där nu fick plats med soffa, fotölj, en rätt gigantisk tv och det fanns ändå plats (i mitt huvud) för bokhyllor. Hallen var långsmal, eller, inte så lång kanske. Alla rummen låg bredvid varandra typ. Det fanns tre garderober (ett städskåp) i hallen och plats för jackor och skor. Ja. Det var allt. Eftersom lägenheten ligger på bottenvåningen så finns det ingen balle (vilket så klart är en miss) men i gengäld så finns det en generöst tilltagen uteplats (på innergården) där man kan sitta och grilla och sola. Paret som bor där nu brukar öppna köksfönstret och klättra ut den vägen, det verkar funka alldeles finfint. Jag är lite sugen, minsann. Jag ska ringa till fastighetsbolaget imorgon och höra vad de säger. Om allt går vägen så är det inflyttning d 1/10. Håll tummarna.

Glada i hågen styrde Lillasyster och jag vår färd mot Kolmårdens djurpark imorse. Vi var på apnappningsuppdrag. Vi gillar apor i vår familj och den ultimata drömmen är så klart att få ha en egen liten söt, och rumsren, apa. En chimpansbebis! Det första vi gjorde när vi kom fram till Kolmården var just att lokalisera Apariumet. Där finns det massor av apor! Vi såg gibbonapor, dvärgsilkesapor som slätt skulle få plats i en handväska, gorillor och chimpanser. Chimpanserna var vansinnigt roliga, de lekte, dängde chimpansbebisar i marken och kissade hela tiden. Fast det mest häpnadsväckande var tvåbarnspappan som var en kopia av Newman i Seinfeld. Lillasyster fick smygta ett kort på honom.

 

Ja, så såg vi så klart noshörningar, pingviner, sälar, tigrar, s) urikater, elefanter, galna kameler, vargar, diverse antilopliknande djur, bufflar och en slags rävliknande hundvarelse från Kina som hette dhole (eller något liknande doh). Både Lillasyster och jag smalt när vi kom till The Petting Zoo (som egentligen är mycket tråkigare än vad det hade kunnat vara.. eller något. Fan vad jag är enkelspårig) för där sprang det omkring små små grisar, och yttepyttiga små getter som man fick klappa. Vi insåg ganska snabbt att det stället mest var till för små barn och att det förmodligen hade sett underligt ut om vi, två hyfsat vuxna tjejer på 27 och 30 år, hade satt oss där och gullat loss.

 

Vi undvek noga Tropicarium för där finns det läskiga spindlar. Jag är inte helt säker, men när vi hade varit på toaletten innan vi skulle åka så krallade det förbi en liten liten spindel på marken, och jag tyckte inte att den såg helt svensk ut. Då satte vi oss i bilen och åkte hem illa kvickt. Jag var otroligt trött, både före och efter Kolmården. Att inte göra något i flera timmar tär tydligen. Att jag sedan fick rejält med smisk gjorde också att det var lite svårt att sitta i så många timmar.

 

Apnappningen då, hur gick den? Jodå, vi fick allt med två små apor i bilen hem. Lillasyster avledde djurparkspersonalens uppmärksamhet medan jag lockade ner aporna i min väska med löfte om bananer. Kanske borde jag nu döpa om bloggen till Messas Menageri?

 

Fadern och Magpie bjöd på lasagne till middag. Det var då Ginza-katalogen kom fram och jag, som tydligen har blivit helt hjärntvättad, beställde raskt två skivor. Jag vågar inte avslöja vilka, ty jag har en känsla av att den där Ron skulle le ett mycket självgott leende då.

 

Metallica-konserten har jag fortfarande i väldigt gott minne. Och jag ryser lite när jag ser mina skakiga filmsnuttar på mobiltelefonen. Det verkar som om det kan bli en ny konsertupplevelse redan i oktober då Dweezil Zappa först kommer till Lund och sedan Stockholm för att spela pappa Franks (geniet) låtar. Det får bli en pappa-dotter-konsert det där eftersom Magpie inte uppskattar Frank Zappa alls. Men vad gör det? Ingenting faktiskt.

 

Imorgon ska jag titta på en lägenhet. Det blir spännande.

Men vilken trevlig helg detta har varit då! Och den är inte slut än.

 

Metallicakonserten var totalt jävla amazing. Helt outstanding. Och maken till gulliga killar har man väl aldrig sett! James, Lars, Robert och Kirk ville liksom aldrig gå av scenen. De ville bara kasta plektrum och trumpinnar till publiken i evigheter. Och alla ville prata i mikrofonen och säga att de älskar den svenska publiken. Jag tog det väldigt personligt, så klart. Här är spellistan i alla fall:

 

Extranummer 1

Extranummer 2

 

Jomen, så ni kan förstå att Stadion kokade! Hela tiden. För att inte tala om när fyrverkerierna smällde! Det är då man vet att det är en bra konsert, när fyverkerierna lyser upp kvällshimlen. Det regnade under dagen, men när Lars äntrade scenen så sprack himlen upp och det blev en otroligt vacker kväll. Vackrare blev den av James stora breda leende och Roberts armar i storbildsskärmarna. När sedan One ljöd ut över publikhavet, ja, då fick jag närapå torka bort en tår.

 

Fredagen var också fasligt trevlig. Jag träffade Ron på centralen och hängde med honom hem till förorten på tvätt, enorma mängder vin, ungefär 1700 låtar och en hel del allsång till Manowar. Det är inte den lättaste musiken att sjunga till, men by god, vi var bra! Låtlistan innehöll allt från Meat Loaf till Frank Zappa. Man hade tre veto och tre önskelåtar. Jag utnyttjade inget veto men däremot mina önskningar.  

 

Jag är glad och stolt över att kunna meddela att vi lyckades växa fast i Rons soffa, och under flera timmar gjorde vi det vi är bäst på: nämligen ingenting. Det är inte ofta jag träffar någon som har samma ingenting-kapacitet som jag. Den här gången måste vi ha slagit något slags rekord. Vi placerade oss i soffan vid ett-tiden på dagen och satt där tills vi somnade vid.. tja, kan klockan ha varit halv fyra? Strax före läggdags hittade vi en underlig Kurt Russell-film. Den utspelade sig i China Town någonstans tror jag. Vi såg kanske inte mer än 45 minuter av filmen men kunde inte slita oss från den. En fantastisk film.

 

Enorma mängder alkohol konsumerades i vanlig ordning och en hel del underliga samtalsämnen diskuterades ingående och länge. Men mest av allt gjorde vi ingenting. Det gäller att veta vad man är bra på. Jag lärde mig en hel del spännande saker och jag vet att även Ron lärde sig något nytt. Ja, det var sannerligen en dekadent och fantastiskt trevlig helg.  

 

Värt att notera är också att jag numera åker kollektivtrafik i Stockholm som en infödd.

Imorgon väntar apnappning på Kolmården.