Nu har jag bokat resa till Stockholm i juli. Enkel resa. Jag ska försöka komma hem innan jag börjar jobba igen, men det är inte säkert att Ron släpper hem mig.

Nu har jag läst igenom ett gäng gamla blogginlägg. Jag läste bland annat igenom inlägget med namnet: Ja! Och sen blev jag stum av lycka. som handlar om när Ron friade till mig för snart ett år sen (åh, jag har varit förlovad i ett år, det måste ju firas på något sätt...). När jag kollade kommentarerna hade jag fått en kommentar från en okänd person som kallade mig för hjärtat och var väldigt glad för min skull. Kommentaren avslutades kram från du vet vem. Det slog mig precis att jag inte alls vet vem. Och jag visste förmodligen inte ens då vem det var. Så man kan säga att det var en helt bortkastad kommentar från en kompis (antar jag) som inte ens orkade skriva ut sitt namn eller ett alias. Då kan man inte räkna med att bli bjuden på bröllopet.  

Och lite fet.

 

Det var en händelserik dag idag. Lila K blev skälld på av den Långa Mörka Mannen (obs, inte av den sort som man vill resa över villande hav med. Den andra sorten, den som man inte vill resa över villande hav med). Jag styrde upp d-gruppens övnings-SFI-prov och var allmänt organiserad. Jag är en flexibel och värdefull medarbetare. I alla fall om jag får säga det själv, och det får jag.

Ta hand om mig. Jag orkar inte laga mat, jag orkar inte tvätta håret. Jag är trött och lite lite ynklig. En kram och ett sött nonsensord i örat hade suttit bra nu.

Ibland är livet svårt. Jag har ingen som kan laga middag till mig vilket innebär att jag måste släpa min trötta rumpa till affären för att komplettera lite. Jag tänkte göra min tacopaj idag. Snart svälter jag ihjäl också.

 

Mitt hjärta klarar inte av anspänningen av att jobba där jag jobbar. Arbetslös igår, tingad för ännu en termin idag. Schäfern sade att hon hellre lägger pengar på mig än på det där utbildningsföretaget. Och det gör hon ju rätt i. Men jag anar nog vem det är som har verkat bakom kulisserna. Tack Lila K!

 

 

 

Vilken pissig dag det blev. Den började rätt okej med hot och våld även om fyra timmar är alldeles för lång tid för att träna mesigt självförsvar. Efter det fick jag reda på att mitt jobb hänger extremt löst, för att inte säga att det är i stort sett obefintligt, i höst. När jag kom hem hade en jävla kärring snott min tvättid. De gröna byxorna jag hade valt ut på H&M var slut så jag köpte ett par vita likadana istället. Det var dumt för de var totalt genomskinliga. Naturligtvis byter jag dem så fort jag får tid. Jag hade noll matlust när jag var och handlade så jag köpte läskiga färdigpannkakor. Jag vrickade nästan handen när jag satte mig i soffan.

 

Jag är inte glad.

 

Jag överlevde bosun. Det var riktigt bra att träna lite kände jag, men balansen var det inte mycket med. Märkligt. En gång i tiden var jag välbalanserad.

 

Imorgon ska vi till kommunhälsan och träna hot och våld. Det kan ju bli intressant, men förmodligen blir det tråkigt. Vi ska luncha lite efteråt bestämde jag idag. Det blir nog dagens höjdpunkt. Sen är det möte. Förhoppningsvis kommer Schäfern att bringa lite klarhet i hur det bli rmed tjänsterna till hösten. Näbbgäddan var på mig idag igen om hur jag ska göra till hösten. Ska jag söka till IV eller inte? Jag vill helst inte byta bort mina jobbarkompisar. Men om jag inte får stanna där jag är så måste jag ju söka mig någon annanstans. Fast helst inte. Näbbgäddan ska jag snäsa av nästa gång, helt enkelt säga till henne att hon inte har med det att göra. Det är ju ingen annan som vill ha kvar henne heller. Uff.

Snart ska jag träna bosu. Det är första träningspass på några veckor och jag känner att döden kan vara nära. Det är likabra jag går och byter om.

Jag var inte riktigt beredd på vad som skulle hända hos förfädren. Att det kunde bli fult visste jag, men jag visste inte hur fult det skulle bli.

 

Det började ganska lugnt. Vi åt och ingen frågade några frågor om mitt privatliv. Efter lunchen gick pappa ut för att köra upp ett potatisland och jag hängde med en stund. När jag sen kom tillbaka in så var Faster, Farmor och Magpie i köket. Det första jag hör när jag stiger in genom dörren är Jag tycker Messa har blivit tjock. Farmor trodde inte att jag hörde, men jag lyckades tydligen komma in i precis sätt stund. Ja. Ni läste rätt. Farmor tycker att jag är tjock. Det är ju väldigt upplyftande. Jag kläckte väl ur mig ett intelligent Jaha, så trevligt och vände på klacken och gick ut igen, med farmor i hasorna. Nej, jag pratar inte illa om dig, vilken trevlig kille du har. Jag pratade lite med honom. Han är från Örebro. Ja, där bytte farmor samtalsämne snabbt. Han var väldigt... trevlig fyllde jag i (fast jag egentligen hade en hel hög andra adjektiv som jag hellre skulle använda, men som inte direkt passar för farmors öron, ehrm).

 

Jomen, nu kom vi nog fram till pudelns kärna. Det var det här de alla ville diskutera. Svärmorsdrömmen Ron gjorde tydligen stort intryck i söndags, och det mest spännande med honom var inte hur han och jag hade träffats, hans ålder, yrke, utbildning eller om han eventuellt gillar att strypa smådjur. Nej, det mest spännande var att han kom från Örebro. Det var tydligen omåttligt fascinerande. Och nu började det som skulle bli det stora förhöret. Men jag svarade så avmätt på alla frågor att de till slut insåg att det inte var någon mening att fortsätta. Faster konstaterade i alla fall att jag nog borde flytta till Stockholm, för BLT ska minsann skära ner på antalet redigerare (och detta var hon väldigt upprörd över).

 

Summan av det hela är att nu är jag färdig med släkten. Jag är för tjock helt enkelt. För tjock för min släkt.

 

 

Idag är det Mors Dag och jag måste åka och äta middag hos förfädren. Jag ser lagom mycket fram emot detta eftersom jag utgår från att mitt liv kommer att skärskådas och anayseras. Det är jag inte upplagd för just nu. Men vem vet, mirakel kan hända och kanske är mitt liv inte tillräckligt intressant den här gången.

 

Håll tummarna.

Tio. Sista låten på a-sidan på blandbandet. Vilken press. Det måste ju vara en fantastisk artist, en fantastisk låt. Att välja David Bowie här känns helt rätt. Men hur i helsike ska man välja mellan David Bowies alla briljanta låtar? Det går ju nära på inte.  Efter mycken vånda har jag i alla fall valt Ziggy Stardust vilket egentligen är lite underligt för Bowie sjunger ju om the spiders from Mars - något som aldrig kan vara en bra sak. Att döpa en sång efter sin egen påhittade androgyna caractär är lysande på många plan.

 

Det finns inte så mycket jag kan säga om David Bowie som inte redan är sagt; mannen är ett geni, har två blåa ögon (i motsats vad alla tror) och sägs ha haft sex med Mick Jagger. Jag respekterar alla de sakerna. Jag hade förmodligen legat med Bowie om jag hade fått chansen. 

 

 

Som bonus: Life on Mars och Changes.

Skillnaden mellan en lördag med Ron och en utan:

 

Med Ron - ja, då ligger vi kvar i sängen och nördar oss med melodikrysset

Utan Ron - jag vaknar, sträcker på mig och somnar om

Med Ron - vi sitter i soffan framför teven och äter en god smoothie till frukost

Utan Ron - jag ligger i soffan utan frukost

Med Ron - vi duschar, planlöst

Utan Ron - jag duschar, målmedvetet

Med Ron - vi går en sväng på stan och ondgör oss över folket

Utan Ron - jag går på stan och krockar med folket

Med Ron - vi hånglar lite i soffan

Utan Ron - jag tröstfikar i soffan.

 

Och det här är bara halva dagen ännu. Man kan väl hittills konstatera att lördagarna med Ron är trevligare än lördagarna utan Ron.

 

Resten av den här dagen ska jag nog bara slösa bort i soffan tillsammans med mina födelsedagsböcker. Det var alltför längesen en lördag gick åt till nöjesläsning där jag timme efter timme förlorade mig i böckernas värld. Jag älskar böcker.

Nej. Jag vägrar. Jag har ingen lust. Jag tänker inte göra det. Jag lämnar inte tillbaka honom. Ron får helt enkelt stanna här. Så, nu var det bestämt.

 

Och därmed basta!

31. Jag tror knappt det är sant.

Dagen före 31. Det är fan inte bra. Jag proppade i mig en enormt stor Glassiärenglass för att döva ångesten. Det hjälpte föga. I eftermiddag ska jag försöka med Ron och rosa bubbel. Det borde gå bättre.

Jag städar. Det är inte min favoritsysselsättning, men jag måste ju ha det lite fräscht hemma så Ron inte får astma när han kommer hit. Tack vare Lasse W blir det lite lättare. Jag är snart färdig. Dammsugningen får faktiskt vänta tills imorgon. Jag tvättar ju liggatrosor samtidigt.

 

Idag var det extremt dålig luft på jobbet. Hela dagen var liksom förgjord. Jag, Lajla Käj, Perato-Ofelia och PP var helt fnissiga hela dagen. Det har också varit en väldigt långsam dag för jag har inte haft några lektioner. Tråkgruppen slutade idag (tack gode gud!) så jag och Cykelmannen hade lite samtal med eleverna och sen fick de gå hem med sina betyg. På måndag (ja, eller tisdag då) börjar en ny grupp. Som det ser ut nu så är det jag, Cykelmannen och Isabella som ska dela grupp. Ja, min värsta mardröm kommer att besannas. Jag kommer börja gråta. Nej, men ärligt, jag kommer inte göra mer än vad som behövs i den gruppen. Både Isabella och Cykelmannen har fler timmar än vad jag har, så jag tänker bara vara den snygga läraren som kommer en eller två gånger i veckan. Inget mer. Inget ansvar. Jag släpper det helt. Annars blir jag galen. Nu har jag haft vårdnaden om Cykelmannen i ett helt år. Jag borde få slippa honom snart. Hör du det, schemaläggaren!

 

Min födelsedag närmar sig med stormsteg. Jag har inte riktigt fattat att den är på söndag. 31. Fatta, 31. Okej, jag är lite vuxnare nu än vad jag var när jag fyllde 30, men ändå. Snart är jag medelålders. Medelålders. Det här med att bli äldre klär inte mig, jag känner det på mig. Jag kan inte identifiera mig med min ålder. Jag känner mig inte som 31 och jag ser inte ut som 31. Jag klär mig inte som 31 och jag pratar inte som 31. Jag beter mig inte som 31 och jag är inte gift, sambo eller mamma som 31. Så hur fan går den ekvationen ihop?

 

Fredag får det gärna bli så fort som möjlig. Jag är nästan färdigorganiserad. Jag har bara några grejer var att fixa innan helgen.