Idag vill jag passa på att slå ett slag för min gamle klasskompis Kjellmans blogg och speciellt för det här inlägget som handlar om Karlskronismer. Ni som har haft svårt att förstå vad jag säger kan ju läsa på litegrann.

Födelsedagspresenter är knepiga saker. Det är lika svårt att önska sig något som att ge bort den perfekta presenten (om den nu finns). Jag har hittat en grej som jag tror Ron kommer att gilla, men jag vet inte om det är en klockren 35-årspresent. Det kanske är en 34-årspresent eller en 36-årspresent, men en 35-årspresent? Jag ska fundera lite. I vilket fall som helst så fyller Ron ganska snart. Redan på fredag faktiskt. Dagen före mamma för att vara exakt.  

 

Själv fyller jag 30 plus i år. Jag vet inte vad jag önskar mig riktigt men pengar och presentkort på böcker eller kläder är väl inte helt fel. Eller på en resa. Eller något. Smycken. Sommaren är ju armbandssäsong. Ett nytt fräscht halsband är inte fel heller. Fast i slutändan blir jag glad för vad jag än får. Om jag ens får något. Jag kanske inte har varit tillräckligt snäll. Eller blandar jag ihop födelsedagar med julafton nu?

Först var jag rastlös i huset, nu är jag apatisk i lägenheten. Söndagar är verkligen inte mina dagar. Jag behöver ständig stimulans på söndagar för att inte tråka ihop.

 

Ibland behövs inga ord. Alla roar sig på det sätt man bäst kan.  

Tjugo minuter får jag vänta tills fredagskebabpizzan från Aladin är klar. Sen ska jag betala räkningar och efter det ska jag nog gråta en skvätt. Räkningshögen var stor den här månaden. Jag måste spara mycket pengar och det är väl lika bra att börja direkt. No more pizza.

Jag träffade Micke innan. Ni vet, hantverkar-Micke som såg till att jag inte sprack av kiss igår. Han berättade glatt att de ska in i min lägenhet på måndag igen. Nu ska de plasta in rören. Ni vet, de där rören man ser i köket eftersom det är ett stort hål i väggen. Det innebär i alla fall att de kommer att stänga av vattnet i lägenheten igen. Ni vet, på samma sätt de har gjort två eller tre gånger förut så jag nästan har dött av kissnödighet. Kan man bli annat än irriterad?  

 

Ja, vad annars. Det var en extremt lugn dag på jobbet idag. Min d-grupp är så otroligt lätthanterlig så jag känner mig närapå överflödig. Ikväll blir det afrodans med Perato-Ofelia. På lördag blir det först lite fånetik med Pluggkompisen och sen ska jag och Perato-Ofelia gå på stan. Rons trettiofemte födelsedag är i faggorna och jag måste köpa en fin present till honom. Jag har några ideér. Det bästa vore om jag köpte något stort, typ en ponny eller så, som jag inte kan skicka på posten. Då måste Ron komma hit och hämta presenten. Det hade varit roligt. Jag saknar honom och tycker att vi borde träffas ganska snart igen, men hur lätt är det med våra fullbokade kalendrar? Vi borde få semester.

 

Nu ska jag skala reker. Ni vet, såna maneter. Det är Stockholmshumor det.

Efter fyra kissnödiga timmar kom äntligen hantverkaren Micke från Pro-Line och satte på vattnet. När grabbarna rensade röret som sitter i min vägg sprack det så nu har jag ett hål i köket. Det är inte så fint. Nu hoppas jag att allt strul med stammarna är över. Det är jobbigt att vara kissnödig i flea timmar. Jag övervägde till och med att kissa i en burk. Det hade inte varit min vackraste stund.

Under dagen har någon gått in i min lägenhet och bytt duschmunstycke. Jag är djupt förtretad då det nya inte verkar vara lika bra som det gamla. Jag såg inte att det var ett nytt munstycke när jag satte på vattnet i duschen nyss, utan jag kände det. Det kändes inte rätt i handen. Och sen kändes inte vattnet rätt. Jag misstänker starkt att det nya duschmunstycket inte kommer att vara så bra när jag ska tvätta håret. Mesigt, det är så det känns. Jag är inte helt nöjd.

 

Tänk om jag alltid kommer att ha fult hår hädanefter. Konstigt nog så beror min hår-status väldigt mycket på vilket tryck jag har i duschen. Jag vet, jag är ett freak.

Jag inser att jag kommer att bli hånad för det här. Folk kommer att skratta åt mig och undra hur det egentligen står till med Messas musiksmak. Men jag kan inte göra annat än att ta med ett gammalt favoritband på nionde plats på mitt blandband. Ja, plats nummer nio vigs helt och hållet åt Europe, Upplands Väsbys stolthet och mina gamla idoler.

 

1978 skapade Joey Tempest (och hans fjuniga moppemustasch), Tony Reno, John Norum och Peter Olsson ett band vid namn Force. 1982 bytte gruppen namn till det betydligt coolare Europe och i samma veva vann de Rock SM. Någon gång efter första skivsläppet kickades Tony Reno och Peter Olsson och ersattes av några killar med betydligt häftigare namn: John Levén, Ian Haugland och Mic Michaeli. Sen blev Europe jättestora med monsterhiten The Final Countdown. Då blev John Norum sur eftersom han inte tyckte att hans gitarrspel fick tillräckligt mycket utrymme på grund av Mics synthar, så han ersattes av Kee Marcello. Men sen kom John tillbaka igen. Och allt var frid och fröjd.

 

Var Joey Tempest hittade alla dessa killar med så fantastiska namn förtäljer inte historien (men det faktum att Joey Tempest egentligen heter Rolf Magnus Joakim Larsson borde ju ge en hint). Här skulle jag kunna ändra inriktning på inlägget och istället för att hylla, håna grabbarna. Men det vore elakt att påpeka att Mic egentligen heter Gunnar Michaeli och Kee egentligen är en simpel Kjell Lövbom. Ian stoltserar även med de hårdrockstunga namnen Håkan Jan. Blott John Norum är en äkta John Norum och John Levén såg det aldrig nödvändigt att byta namn. Men jag skulle aldrig håna min barndoms idoler så. Nej.

 

Låten jag har valt är Superstitious. Det vore ju lite väl uppenbart att välja The Final Countdown. I videon kan man njuta av Joey Tempests snutfagra ansikte och fantastiska pudelfrisyr. Man får titta på Ian Hauglands stora trumset och njuta av ett fantastiskt fingerfärdigt gitarrsolo av Kee Marcello. Värt att notera är också de obligatoriska hårdrocksrörelserna och diverse fräna skinnjackor.

 

Hur kan man inte älska Europe? Jag hävdar att de är Sveriges största rockband genom tiderna. Trots att medlemmarna hade så nördiga namn så de såg det tvunget att byta till coola hårdrocksnamn. Vem gör så nu för tiden? Det är hårdrock. Så det så.

 

 

Så fel man kan ha ibland. Släktmiddagen blev rätt trevlig, förmodligen tack vare mängden vin vi fick i oss, och maten var både god och riklig. Efter middagen skulle Lillasyster och jag dra oss hem till mig för att grotta ner oss framför en film i soffan. På väg genom stan fick vi för oss att ta en öl ute. Det slutade med att jag kom hem tio i tre och Lillasyster halv fyra på morgonen. Det är ju oftast så att spontanfester blir de bästa och igår stämde det verkligen.

 

Det är ju allmänt känt att jag är den smarta, men något fulare systern och Lillasyster är den korkade men något sötare systern. Igår blev det ändring på det. Igår tog jag hem högsta vinsten och var både den smarta och den snygga systern. Jag vet inte hur jag bad mig åt, för jag var inte speciellt partyklädd eller partysminkad, men männen surrade kring mig som om jag vore en liten läcker sockerbit och de utsvultna flugor. Jag blev bjuden på en drink, en öl och fick så många komplimanger så jag knappt kunde räkna dem. Konstigast var Svensexe-killen från Olofström som var övertygad om att jag var från Kristianstad. Lillasyster var svårt imponerad: Jag har aldrig sett någon bli så raggad på som du blev ikväll. Själv hade jag mobilen klistrad i handen hela kvällen och stackars Ron fick än en gång sota för att jag inte har alkolås på telefonen. Nåja, det är hans eget fel. Han kan ju inte skicka såna raffiga mms på sig själv och tro att jag inte blir helt till mig av okyska tankar.

 

Idag har jag varit i La Casa och slappat. Jag försökte slumra lite ute i en solstol, men Lillasyster hade en sån fruktansvärd mundiarré så jag fick inte vara ifred. Jag var tvungen att lägga mig i hennes säng för att försöka sova lite, men då följde hon efter så jag fick inte vila något alls. Däremot fick jag spela lite Super Mario som är vårt nya söndagsnöje.

 

Den här helgen har jag också knäckt T9-koden. Nu kan jag smsa obehindrat med T9. Det tog ju bara tio år eller något i den stilen. Det är inte helt omöjligt att jag är sist i Sverige med detta. Det är ju någon slags prestation det med.

Ikväll är det födelsedagsmiddag hos pappa och Magpie. Förfädren och fasterfamiljen kommer vara där. Jag kommer vara frustrerad. Jag är verkligen inte sugen på det här. På plussidan blir det säkert god mat och vin och annat. På minussidan hamnar så klart middagssällskapet och mängden mat. Man får alltid för lite mat. Och vi räknar dessutom med att få vänta på fasterfamiljen. Att komma i tid är totalt omöjligt för deras tid. Det är nonchalant och otrevligt. Vi är alltid punktliga.

 

Det känns ju inte som att jag har de bästa förutsättningarna för att ha trevligt ikväll. Jag är redan tjurig. Vi får väl se hur det blir.

Jag har hört det ryktas att det har börjat växa hår på Ron på ställen där inget hår ska växa. Och här sitter jag med en utmärkt pincett 50 mil ifrån honom. Hur ska detta sluta? Kommer han se ut som Cousin It nästa gång jag ser honom?

 

Fast nu vet jag vad vi ska ägna oss åt när han kommer hit.

Idag har det varit en trevlig dag. Den inleddes med frukost tillsammans med Näbbgäddan och Den Vettiga. Vi pratade inte jobb en enda gång, eller, jo, men inget som rörde SFI, bara SFU. Inget skvaller att komma med med andra ord. Sen gick vi på föreläsning om ADHD. Det visade sig att Perato-Ofelia med 99 % säkerhet har ADHD och Lila K lider helt klart av kroppslig rastlöshet. Själv stämde jag in på några av punkterna på ADHD-listan. Under lunchen trodde kollegorna att jag säkert hade Aspbergers istället, men det kunde de aldrig verifiera för vi smet ifrån den tråkiga föreläsningen och gick på stan för att köpa ost istället. 

 

När jag hade dragit runt på stan med Perato-Ofelia och Lila K i någon timme smet jag hem. Det låg ett litet paket på hallgolvet från En Okänd Beundrare. Det är andra gången han skickar paket till mig. Inuti paketet låg det en liten ap! Nu har Reserv-Ron en lillebror och jag har en hel apfamilj. Aper är de bästa djuren, det är bara så. Nu får Ron gärna komma ner precis när han vill så jag får tacka ordentligt för apen. Men han får väl få lite ordning på natt-jobbet först. Men efter det, då ska jag tacka honom precis så många gånger han vill. Och på olika sätt. Och länge. Iih!

Har jag nämnt att jag fyller 31 om en månad och två dagar? Det är en källa till ångest. Då är jag verkligen 30+.

 

Jag har idag blivit medbjuden på SFU-lagets morgonfika imorgon. Jag tillhör ju för all del också SFU-laget, men bara till 40 %. Det var Näbbgäddan som bjöd in mig mitt framför näsan på Lila K som alltså inte blev tillfrågad. Mycket fult och mycket typiskt. Perato och Lila K får se mig som en infiltratör helt enkelt, eller en spion om de vill. En lurkande fuling som ser ut att spela för båda lagen, men som egentligen samlar information. I am a sneaky bastard. Jag är på Näbbgäddans goda sida just nu, men man vet aldrig hur länge det håller. Hon har ju en tendens att svänga lite hur hon vill. Totalt opålitlig. Det ska bli kul att höra vad som sägs imorgon.

 

Lillasyster har bestämt sig för att börja plugga till hösten. Tanken är att hon ska bli sjuksköterska. Jag tror att Mamma skulle ha blivit både glad och stolt över Lillasysters beslut. Jag ser fram emot att lära mig en hel del om anatomi (för jag antar att jag kommer att bli läxhjälpare och korr-läsare). Men jag vägrar låta henne sticka mig med sprutor! Där går gränsen.

 

 

Idag promenerade jag hem från jobbet. Det räknas som träning. Jag pep in på Lidl och köpte potatis, lök, mjölk och köttfärs och lade i väskan vilket borde räknas som lite extra träningstyngd. Men tanke på hur mycket jag har tränat sista tiden så är det både konstigt och orättvist att jag hade en fetdag idag. Något var fel på mina byxor, helt klart. Är det inte meningen att de ska bli lösare i midjan, inte tightare? Detta måste jag diskutera med Lila K och Perato vid lämpligt tillfälle.

Jag glömde. Veckans tema är män. Jag har hunnit sjunga Mr Crowley, Ingen har sett Fantomen utan kläder och Vi har Tarzan på middag idag. Den gemensamma nämnaren är naturligtvis att samtliga sånger handlar om karlar. Detta är ett tema som ligger mig varmt om hjärtat. Ingen av låtarna gav mig några stående ovationer, men Mr Crowley lyckades fastna i huvudet på mig så till den milda grad att inte ens en YouTube-session fick bort den. Det är lika bra att ni får lyssna på den också: Mr Crowley.

Idag var det en typisk måndag. En av mina killar i Hormongruppen kunde inte under några omständigheter skriva något alls i sin övningsbok idag. Det gick bara inte. Varför? Han hade skoskav och han saknade sin mamma som hade åkt tillbaka till hemlandet på några veckor. En annan elev visade sig vara totalt oförmögen att slå i ett lexikon idag men vägrade förstå när jag försökte förklara orden för honom. Sen är det gossarna som sitter längst fram och som för varje lektion kommer närmre och närmre tavlan. Snart sitter de i knät på mig. För dem var jag tvungen att förklara vad en fläktrem är förnågot ty detta förträffliga ord hittade vi inte i något lexikon. Jag börjar bli jävligt bra på charader, det ska ni veta.

 

Isabella var handlingsförlamad i vanligt ordning, men jag orkar inte spilla mer tid på att gnälla på henne. Cykelmannen blev jag heligt förbannad på då han tycks tvivla på mitt omdöme när det gäller att välja ut elever som ska få skriva SFI-provet. Imorgon kommer det bli krig på mötet om han säger något om de som jag vill ska skriva. Jag backar inte.

 

Idag har Perato och jag tränat igen. Powerstep blev det och jag var betydligt bättre på stegen idag. Snart kanske jag kan steppa utan att känna mig ytterst fånig. Jag har kommit på att fånigheten kommer sig av att jag inte känner mig så jäkla supersnygg i mina träningskläder. Jag räknar att det tar ungefär fem kilon tills jag känner mig bekvämare. Med den här träningstakten så tror jag nog att jag kommer att gå ner i vikt litegrann. Beach 2008 är inte så långt borta.

 

 

- Hemmagjord eller köpe-porr?

 

Är det så att vi kanske förtjänar varandra?

Nu har jag och Perato tränat. Ja, herregud, vad vi har tränat. Vi körde två expresspass, vilket betyder att man kör ett pass på 30 minuter och sen byter man träningsform och kör ett 30-minuterspass till. Först körde vi dans och sen blev det boxning. Danspasset var ren och skär förnedring. Eftersom det var ett expresspass så gick allt snabbare än vanligt och de var bara en massa dans-rävar där som redan kunde stegen. Jag kände mig som en stor ko utan taktkänsla och rytm. Jag blev i alla fall svettig, så det borde ju tyda på att jag gjorde mitt bästa.

 

Boxpasset efteråt var desto roligare. Där känner jag att jag är i mitt rätta element. Jag är en kampsportstjej helt enkelt. Men jag måste nog köpa egna boxhandskar för det är ju inte så kul att lukta fötter om händerna. Förnedringen på danspasset vägdes upp av boxen, så jag ger det en chans till nästa söndag. Nu har Perato och jag tränat tre gånger den här veckan vilket känns som ett rätt bra facit.

 

Igår tränade jag inte alls. Då satt jag hemma framför teven och pratade med Ron, Rons svåger och Rons syster. Ja, inte hela kvällen så klart, men i alla fall en halvtimme och lite till. Av någon anledning hade de tvivlat på att jag fanns och trodde att Ron smsade Fröken Ur hela kvällen. Men tji fick de! Nu är det närapå bestämt att Ron betalar mina flyg- och tågbiljetter nästa gång jag ska till Stockholm. Han får minsann lyssna på sin storasyster. Hon verkar mycket klok.