Nu är det rätt skönt med söndag men det beror bara på att jag har städat hela dagen och promenerat en sväng. Sen när blev mina söndagar såna måste-dagar?

 

 

Så var det söndag igen då, och dessutom är det sommartidssöndagen, så jag är mer ur fas än vad jag brukar vara på söndagar. Tanken är att jag och Ofelia ska träna lite nu mitt på dagen (ni ser, söndagsschemat är ändrat, jag är ur balans) och sen ska jag städa. Det är inte så mycket som behöver städas egentligen, det är bara lite plock, men det är ju inte det roligaste jag har att göra. Någon gång under dagen måste jag få en timme på soffan tillsammans med mitt bokprojektsbok; The Book Thief. Fräulein Cs ex är på väg till henne så snart borde våra svårt litterära diskussioner vara igång.

 

I övrigt går jag mest omkring och oroar mig för Lillasyster som helt utan anledning svimmade under en shoppingtur igår. Och sen är det lite andra grejer där som gör att jag har svårt att koncentrera mig på det jag ska trots att det egentligen inte är något att oroa sig för. Men det är sånt storasystrar gör. Vi oroar oss oavsett om vi behöver eller inte.

 

Det mesta rullar väl på som vanligt. Inga större saker har hänt.

Jag behöver lite påskledigt. Det är nog rätt medicin.

En öl blev till flera när Brucearna och Illorna intog O´Learys. Så ni vet.

Dagen kunde ha börjat bättre och den kunde absolut ha fortsatt bättre. Det började med att jag igår lovade bort mitt klassrum till Kollegan med det imbecilla skrattet för att han skulle ha prov med sin klass och mitt klassrum är större än hans. Detta hade jag givetvis glömt bort imorse och jag hade redan hunnit sätta igång min lektion när han tassade in i mitt klassrum. Fråga mig inte varför han inte samlade sina elever där direkt på morgonen. Jag fick byta och dra med mig klassen bort till det lilla bastuklassrum där Kollegan med det imbecilla skrattet vanligtvis håller till. Han står inte så högt i kurs hos mig just nu trots att han egentligen är harmlös. Men det är väl det jag inte riktigt reder ut; harmlösheten, mesigheten, osynligheten.

 

Lektionen fortsatte med att två elever som jag tänkte förklara singular och plural lite närmare för var totalt okontaktbara. Den ena ville inte skriva, för det var för jobbigt och den andra, som har väldigt svårt för sig ville inte lyssna. De satt istället och flamsade med varandra och undrade om jag äter mycket, för jag är ju lite... Här kom tjock-rörelserna. Du då? var mitt svar. Jag blir så trött. Jag skiter i om det kan vara kulturella skillnader i det här med exakt hur fet man är, man vet kanske inte att man inte frågar sånt här i Sverige etc etc. Vaffan? Någon gång måste man väl få bli sur? Jag VET att jag är fet. Och?

 

Det var dagens höjdpunkt. Verkligen. Efter den morgonen var mitt humör inte på topp och det var jätteskönt att sticka hem lite tidigare idag. Väl hemma fortsatte eländigheten, för det verkar som att jag har hål i händerna. Jag tappade precis allt när jag lagade mat och maten blev inte speciellt god heller. Glömde jag säga att jag har mens också? Då brukar jag tappa saker, gå in i dörrar och snubbla över allt som ligger på golvet.

 

För övrigt tror jag att min nacke håller på att kuka ur. Det är något märkligt med den och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kiropraktor kanske?

 

Det får gärna bli påsk nu. Jag vill ha lite ledigt.

Alltså, två tisdagsöl måste man ju få unna sig. Eller hur? Tisdagen blev ju så mycket roligare nu.

Ja, sen har jag ju inte druckit sen i söndags heller. Det var dags.

Messa, Messa, hur gick det med båtresan, undrar ni så klart nu. Jo, barn, nu ska jag berätta om den numera beryktade resan till Polen.

 

Jag åkte hem till Förortsmorsan lite innan för att ta ett glas vin som skulle lugna våra resnerver. Sen blev vi skjutsade till färjelägret där vi mötte upp med vårt övriga sällskap. Det var människor jag har träffat förut på fest hos Förortsmorsan. Trevligt folk. Det vackra folket. Vi mönstrade på och Förortsmorsan och jag gick upp till hennes och makens svit och knäckte en liten flaska champagne. Det var rätt åt oss. Sen var det välkomstdrink med resten av sällskapet och därefter satte vi oss i restaurangen för att äta middag.  Vi inledde med en flaska Moët till förrätten (skagenkanapé). Det passade mig perfekt och jag undrar varför jag inte dricker Moët oftare. Det är ju fantastiskt gott. Till varmrätt åt vi oxfilé (så klart) och sen var det dags för en liten ostbricka. Det var här det fantastiska uttrycket Which cheeeeze is thiiis? myntades (sagt på fullt allvar och med härligt Borat-accent av H) och utan detta hade vi nog inte skrattat hälften så mycket.

 

Efter maten var det dags att inta dansgolvet. Det var nu den stora drinkutdelningen började. Vi var i nattklubben i ca fyra timmar och under den tiden hade jag en drink i handen (ibland två!) precis hela tiden. Jag vet inte riktigt vem det var som bjöd, men jag antar att det var P, S och PH, det vill säga herrarna i sällskapet. Det är helt enkelt så det är när man festar med dem. Det gjorde ju inte mig något direkt. Eftersom jag och PH var de som inte hade någon respektive med sig så hängde vi lite och någon gång under kvällen beslutade sig han för att vi skulle hångla.  Inte mindre än tre gånger lade han fram det förslaget, varje gång med mer eftertryck. Sista gången rymde jag helt enkelt.

 

På morgonen strålade vi samman lagom till frukost. Alla var väl mer eller mindre slitna, men ändå vid relativt gott mod. Klockan tio var det dags för massagen. Jag blev förd till ett konferensrum omgjort till ca fem massagerum avskilda med draperier. Tre massörer satt och väntade när jag kom, och det kändes lite som att jag köpte en prostituerad. Mycket märklig känsla. Min massör var ganska söt och han hade bra händer. Det enda som var lite märkligt var det väldigt bryska sätt som han ryckte handduken av mig när jag skulle vända mig på mage. Eh, jag var ju inte direkt påklädd där under. Sen tycker jag nog att det var lite väl mycket rumpmassage emellanåt. Men when in Poland...

 

Alla var väl trötta efter massagen så vi slappade lite i våra hytter (utom Förortsmorsan och P, de bodde ju i en svit) och sen var det dags för lunch; räkmacka och öl. Och mer skratt åt cheeze-repliken. Och åt ananasmassagen som PH hade blivit utsatt för, på bildäck, av en lastbilschaffis. Det är inte helt omöjliga att vi var skitfulla fortfarande. Vi var så sönderskrattade så vi fick ta siesta för att träffas igen när tax-freen öppnade. Sen var det dags för mer mat och mer flams och trams och sen var vi helt plötsligt i land. Resan var slut fast vi tramsade och skrattade hela vägen ut ur färjeterminalen.

 

Ja, det var en riktigt lyckad resa och jag blev inte sjösjuk en enda gång. Roligt var det precis hela tiden, och jag var väldigt snygg. Men det visste ni ju redan.

Jaha, ikväll vid halv nio-tiden kastar jag och Förortsmorsan loss. Då ska vi göra Östersjön osäker. Vi ska glida omkring på däck (kanske med kaptenen, vem vet?) och se glamourösa ut i vackra klänningar. Förmodligen kommer vi sitta vid Kaptensbordet under middagen och vi ska skratta åt hans sjöbjörnshistorier. Vart vi än går kommer käcka matroser se till att vi har det bra. De kommer förmodligen sjunga käcka sjömatrosvisor för oss också. och kanske dansar de och klättrar upp i masten för skrika matrosernas kända Skepp Ohoj!

 

På söndagen ska Förortsmorsan och jag klä oss i vitt och marinblått och dricka afternoon tea med Kaptenen. Kanske sätter vi oss på soldäck och njuter av glittret från Östersjön. Matroserna hämtar champagne och färsk frukt åt oss medan vi får manikyr. Sen sitter vi och utbyter information med varandra och kastar huvudet bakåt och skrattar våra pärlande skratt mot den blåa himlen. Vi blir lätt solbrända och havsluften gör oss gott. Vi återvänder utvilade och fräscha i morgon.

 

Ja. Så kommer det att bli.

 

 

Jag har drabbats av kronisk trötthet. Jag har varit helt förbi hela veckan. Jag vill bara sova. Men när ska jag få göra det då?

Det har varit en sömnig dag. Tur att jag hade den nya favoritgruppen. Vi pratade väder, och det kommer vi nog fortsätta med imorgon. Det är ju trots allt svenskarnas viktigaste samtalsämne, så det är viktigt att det blir rätt från början.

 

Jag har ett dilemma. Jag är medbjuden på en fancy, och gratis, Polenkryssning i helgen, men vädret är minst sagt blåsigt. Jag blir ju så satans sjösjuk så jag vet inte om jag kommer klara av att åka med. Det blir det vackra folket och hytten är gratis. Maten får jag nog betala själv, men jag räknar skarpt med gratis drinkar. På söndagen kan man njuta av spa-behandlingar till reducerat pris och slappa lite allmänt i trevligt sällskap. Och ja, jag är sugen, men om det blåser... Gah.

 

Jag får kolla vädret lite till innan jag bestämmer mig.

Jag är väldigt spänd på bokprojektet. Jag vill tänka och jag vill göra det nu. Jag har till och med funderat på att starta en liten pretentiös bokblogg vid sidan om den här där jag kan hylla och hata litteratur. Fast bokbloggar finns det så man kan gödsla med dem.

 

För tillfället läser jag Den yttersta kärlekens Gulag av James Meek. Den verkar mer än lovande och jag hoppas på att kunna skriva en välformulerad recension om den så småningom. Utsidan är dessutom snygg. Jag vet, ypu shouldn't judge a book by its cover, men det skiter jag i. Jag tycker faktiskt att utsidan är viktig. En ful utsida kan göra så att jag inte köper boken.

I framtiden vill jag ha ett bibliotek. Jag är på god väg, men eftersom jag älskar böcker så är jag övertygad om att mina redan överfulla Billyhyllor kommer att bli ännu fullare. Jag behöver ett bibliotek. Jag kräver ett bibliotek.

 

Ron?

Jag fick en idé imorse. Igår när jag köpte böcker insåg jag att jag alltid läser samma sorts böcker, samma författare, samma teman, samma allt. Min hjärna ruttnar, den får inte anstränga sig längre. Den behöver utmaningar. Den behöver läsa nya saker, den behöver sätta litteratur i samband med teorier, metoder, den behöver tänka!

 

Här kommer min idé in då. Jag ska köpa två nya böcker, på engelska. En ska jag behålla själv och en ska jag skicka till min partner in crime, Fräulein C. Hon har fått i uppdrag av mig att göra detsamma. På så vis får jag två nya böcker att läsa. När boken är slut ska vi diskutera böckerna, hata eller hylla dem. Det blir en bokcirkel i miniatyr. Eftersom min blogg också har blivit lite patetisk på sistone kanske jag ska passa på att skriva en recension av boken också.

 

Jag har precis klickat hem en titel på AdLibris. Jag hittade en som jag först ville ha, men den fanns inte hemma så jag tog en som jag har fått rekommenderad av mig av självaste Grammar Man, vår bästa lärare någonsin. Det kan väl inte bli fel?

 

Nu funderar jag på om jag ska avslöja vilken bok som blir den första i vårt litteraturprojekt eller om Fräulein C ska få bli överraskad hemma istället.

 

Jag får se hur jag gör. Plötsligt känns dagen lite roligare. Men det är nog bara tillfälligt, snart ska jag på släktkalas.

Såna här inlägg skriver jag varenda jävla söndag har jag lagt märke till.

 

 

Jag kanske behöver ändra lite i mitt liv?

Klockan är bara elva och jag har svår söndagsångest. Jag har säkert ett dåligt humör på lager som jag kan plocka fram om det blir alldeles för tråkigt. Att sura lättar ju alltid upp stämningen. Det är tråkigt väder, men jag funderar på om jag inte ska gå ut och gå en sväng på ren jävelskap.

 

Lördagarna är inte lika tråkiga, men söndagarna bara rinner iväg i ett grått töcken, rätt som det är har klockan blivit sent och det är jobb imorgon. Och jag är trött på ensamma söndagar. Hela dagen är liksom upphängd på något tråkigt känns det som. Jag får ingenting ur händerna. Det är mörkt. Jag har beslutsångest. Jag vill inte träffa släkten idag. Jag är förmodligen hopplös.

 

Jag är tråkig.

Efter en fika med Isak Zakrisson är man totalt uppdaterad om vad som händer i arabvärlden. Ja, inte i arabvärlden generellt utan i vår arabvärld här i Staun. Maken till skvallerkärring har jag sällan träffat, men nu vet jag vilka som är nyförlovade, vilka som är idioter och vilka som har problem med än det ena, än det andra. Det är fantastiskt roligt. Isak är så totalt utanför den där världen på något sätt, han verkar bara göra små nedslag i den i form av middagar hos folk han gillar. I övrigt är han fullt integrerad. Han är en lyckad invandrare helt enkelt, en sån där som alla politiker gillar. Tänk att det var jag som gav honom talets gåva, va? Den har han sannerligen gjort bruk av. Tur för mig, annars hade jag inte vetat ett smack om mina elever.

 

Det har varit en trevlig dag. Jag har unnat mig några böcker, en mascara och en ny parfym. Nu har jag två mycket goda parfymer, den jag fick av Ron på alla hjärtans dag och den jag köpte idag. Av de fyra böckerna jag köpte gav jag Isak en som försenad födelsedagspresent och en har jag redan läst ut. Två ligger och väntar på mig. Det är väl märkligt hur snabbt böcker tar slut?

 

Ikväll känner jag mig lite sällskapssjuk och ensam. Det är långt till påsk.

Mitt liv som mediahora fortsätter. Idag var jag med i Tv4:s lokalnyheter. Igår kom Tv4 och filmade på jobbet. Jag, Perato-Ofelia och Bruce satt och skrev inlämningsuppgift till Kristianstadkursen när tv-fotografen och Schäfern kom och ville filma oss lite. Perato-Ofelia och jag fick piffa till oss lite och så blev vi filmade. Det första som kommer i bild är mina bröst. Det är på något vis symboliskt tror jag, det är i varje fall inte oväntat. Ron påpekade att jag inte såg helt intelligent ut på slutbilderna, men det tar jag som ett uttryck av ren och skär avundsjuka. Här kan du se eländet: lokalnyheterna.

 

 

Och, Ron, handsken är kastad. Streaka i plenisalen, varsågod.

Blir grönt vårens färg?

Imorgon och på torsdag har vi kompetensutvecklingsdagar. Vi ska lyssna på någon Dr Phil-variant, som tydligen ska vara helt fantastisk, imorgon. Jag är ju inte mycket för slika väckelsemöten så jag går dit med dålig attityd och förutfattade meningar. Jag funderar också på att smyga ner en bok i väskan om det visar sig vara helt outhärdligt. Jag har en del saker som jag hade kunnat fixa på jobbet och jag har lite att plugga, så den här kompetensutvecklingsdagen hade jag kunnat använda till något annat än att sitta på ett larvigt (?) föredrag.

 

Vi får se om jag blir överbevisad angående Fejk-Dr Phil. Just nu ser jag mest fram emot morgondagens lunch.

Helgen gick, som vanligt, alldeles för fort. Vi hann inte med att göra så mycket, men samtidigt gjorde vi en massa. Vi var på after work och jag fick träffa Rons jobbarkompisar (en av dem sjöng Jazzgossen i mitt öra, sånt händer inte varje dag). Ron och jag drack rent sjuka mängder öl i alla fall. Det var det enda jag köpte i Sthlm den här gången. Förutom en remsa till tunnelbanan. Vi fikade med LaKex och åt middag med fadern, Magpie, Lillasyster med Pojkväään och (detta var det bästa av allt) med Maggans ungar. Det måste ha varit en familjekupp, för om de hade berättat för mig att de skulle med så hade jag nog tackat nej. De där människorna ger mig ingenting. Jag har ingenting att prata med dem om. Dessutom var jag irriterad för Fadern hade stressat mig hela dagen om att hitta en restaurang där vi kunde äta. Jag fick, genom min Stockholmsciceron La Kex, nys om en fin-pizzeria som låg alldeles i närheten av deras hotell. Men när vi var på väg dit så bestämde Maggan helt plötsligt att mitt förslag inte var tillräckligt bra så vi hamnade på en liten irländsk pub istället. Det var väl okej, men jag var mer sugen på en finpizza. Sen undrar jag lite varför en mamma på sextio år och en dotter på trettio år envisas med att prata barnspråk med varandra och med resten av sina familjemedlemmar. Herregud, ja, jag är en sur jävel. Jag vet. Ta mig som jag är eller skit i det helt enkelt.

 

På lördagskvällen beslutade Ron och jag oss för att titta på Mellon. Och det gjorde vi. På vårt egna lilla sätt. Jag garanterar att det är roligare än ditt sätt. Vi mätte också Rons lägenhet för att kontrollera hur många av mina möbler som kan flytta med mig. Nästan alla var det goda beskedet. Det var en mycket trevlig kväll, problemet var väl bara att när klockan elva var jag helt förbi. Ron var snäll och föreslog att vi skulle gå och lägga oss, för han var också lite trött. Fast jag var tröttare än vad han var. Jag somnade nästan direkt. Kul flickvän.

 

När söndagsmorgonen var över oss fick jag ett sms från Lillasyster som meddelade att jag skulle bli hämtad klockan elva. Det passade rätt bra. När klockan var tio funderade jag fortfarande på att gå upp ur sängen, men hade inte kommit till något beslut än. Kvart över tio ringde Lillasyster och meddelade att de var utanför och väntade på mig. Jag fick rusa upp ur sängen, in i duschen och kasta ner resten av mina kläder i väskan. Det blev inget lugnt och harmoniskt avsked direkt. Jag var inte glad. Och så slutade helgen.

 

Jag är för övrigt ganska trött på särbolivet och har insett hur många fördelar det finns med sambolivet. Jag vill inte vänta längre.

Ron och jag drack ungefär tusen öl igår. Men idag är jag som en nyponros (till skillnad från hur jag var förra söndagen). Snart ska vi iväg och fika och gå en liten liten runda på stan innan vi ska äta middag med Lillasyster och Fadern (med bihang). En stor fet burgare hade inte varit fel idag. Inte en stor fet räkmacka heller.

Det är torsdagskväll och imorgon är det snart. Det var då för väl för även om det bara är typ tre veckor sen jag såg Ron sist så känns det längesen. En förväntat slö helg blev på nolltid fylld med roliga saker (som inbegriper alkohol - och jag som aldrig mer skulle dricka. Minnet är i sanning kort) och nu vet jag inte när vi ska ha tid med att bara mysa. Förmodligen måste jag åka hem ganska tidigt på söndagen också eftersom jag åker bil med Lillasyster och hennes pooojkvän.

 

Perato-Ofelia och jag har fått en ny klass. Eleverna verkar jättetrevliga och vi har en man som verkar bli en höjdare. Min d-grupp har bestämt sig för att höja volymen rejält under lektionerna vilket gör att jag är ständigt trött i öronen. Jag får nog ta ett snack med dem nästa vecka.

 

Ah. Men imorgon börjar helgen!