Näe. Mitt förra inlägg gjorde mig depimerad. Jag kanske måste beställa några underbara saker från Lush för att muntra upp mig. Lush är en väldigt underbar butik. Jag upptäckte den när jag var i Dublin för nästan tre år sen. Enda problemet med Lush är att det doftar starkt av parfym inne i butikerna så man måste nästan pausa lite i sitt shoppande. Näsan blir liksom lite bedövad. Det finns ju så många roliga saker att lukta på där. Då är det bra att de har en nätbutik. Det är inte riktigt samma saker, men å andra sidan kan jag handla utan att åka till Stockholm. Inte för att jag inte vill åka till Stockholm, det är inte det, det gör jag ju så gärna, men ibland hinner man inte med att gå och lukta på Lush i lugn och ro.

 

Om jag nu ska vara fet och fläbbig så kan jag ju åtminstone lukta gott. kväll ska jag frossa i deodoranter, kroppspuder, schampo på bit, bodylotions och lipbalsams.

 

Här är underbara Lush.

Nu får det vara nog. Jag har svullat hela helgen. Nu blir det striktare regim här hemma, det är en sak som är säker. Mina andra jeans sitter misstänkt hårt i midjan på ett sätt som jag inte minns att de har suttit förut. Det är oroväckande. Har fetheten smugit sig på mig igen? Min mage har känts aningens fläbbig i helgen. Det kan ju vara dålig dagsform, men sanningen är nog att jag behöver träna lite mer regelbundet. Jag ska göra det också. Jag känner också att jag måste komplettera med långpromenader. Nästa helg får jag nog se om jag inte kan fixa en cykel. Att cykla till och från jobbet vore ju ingen dum idé. Eller så måste jag börja promenera hem efter jobbet. Då borde jag ju lyckas gå ner i alla fall en storlek eller så. Slut på godis och slut på läsk. Mer grönsaker. Ja. Det borde jag kunna klara.

 

Herregud. Nu låter det som att jag är världens valross. Det är jag inte. Eller hur?

... och hälsa din groda Leonard!

 

 

 

Tentan gick över förväntan. Jag kan nog ha skrapat ihop åtminstone 60%. Men man ska aldrig säga aldrig. Den här helgen ska jag bara slappa utan att ha dåligt samvete för allt jag borde göra.

Ett snabbt inlägg medan mascaran torkar. Idag skriver jag tenta. Det känns inte helt klockrent. Tänk på mig.

Nu har jag drabbats av lite gammal hederlig tentaångest. Det var evigheter sedan jag skrev en salstenta sist, men på fredag är det dags. Till råga på allt är det en grammatiktenta som väntar. Just nu är hela huvudet fullt av makrosyntagmer, fundament, bisatsordföljder, subjektiva predikativ och kopulaverb. Att jag kommer att kugga känns självklart.

 

Det blev ju inte mycket pluggande i påskhelgen.

Jag undrar om jag inte har fått lite separationsångest. Det var nämligen väldigt tråkigt att sova ensam inatt. Jag har liksom vant mig vid att ha Ron bredvid mig i sängen. Och i duschen. Och i soffan. Reserv-Ron är ju bra på alla sätt och vis, men jag kan inte påstå att han kan mäta sig med äkta vara. Fan.

Det är något djupt orättvist i att Ron bor i Stockholm och jag bor i Karlskrona. Det betyder att vi inte kan träffas när vi vill utan att vi måste planera våra träffar ganska noga. Det dröjer nog inte så länge innan det blir en outhärdlig situation. Jag har ju nästan alltid lust att klämma på Ron och det tycks mig som att han har rätt stor lust att klämma på mig lite oftare än vad han kan just nu. Resultatet blir att vi båda ofta har blåmärken efter att vi har träffats. Man vill ju klämma så mycket man kan för att liksom samla kläm så man klarar sig till nästa klämtillfälle.

 

Påskhelgen var ganska okysk. Jag har blivit skamlöst utnyttjad på en hel massa härliga sätt. Några av dem gav mig träningsvärk. Nu saknar jag Ron rätt mycket. Tur att jag har det fina halsbandet han gav mig att fingra lite på om saknaden blir för stor.

Nu sitter jag och tittar på Star Wars medan Ron lagar mat. Jag har det inte så dumt alls. Jag vill nog aldrig åka hem. Inte när man kan få lagad mat nästan varje dag.

Imorgon åker jag till hufvudstaden. Det är banne mig på tiden. Det var evigheter sen jag var där! Jag ser fram emot mysigheter på onsdagen, shopping och sushi på torsdagen, lillasyster på fredagen och mysigheter och kanske några drinkar under resten av helgen. Det enda som oroar mig just nu är packningen. Jag hatar att packa för jag tar alltid med mig alldeles för mycket kläder. Jag använder inte hälften ens. Den här gången är det extra besvärligt eftersom jag faktiskt har tänkt att shoppa en hel del saker; vårjacka, kanske skor, toppar och andra saker. Jag har fått för mig att en vårklänning kunde passa bra. Fast känner jag mig själv rätt så kommer jag inte att hitta allt jag vill ha. Det är inte rättvist.

 

Anyway. Imorgon somnar jag i Stockholm med en man klistrad mot mig. Gud så svettigt och härligt! Jag längtar!

Resten av veckan kommer jag säkert att plågas av träningsvärk efter dagens box-pass. Det är fasligt roligt, tiden bara försvinner när man boxas. Den enda nackdelen är de otroligt sunkiga boxhandskarna man får låna. Händerna luktar gammal fot efter en timme. Om jag ska fortsätta med detta så måste jag köpa egna handskar, det är bara så.

 

Hur bra det är att ha träningsvärk när man ska trava runt i Stockholm en hel dag och säkert lite till låter jag framtiden utvisa. Om man har jätteont kan man säkert fjäska till sig lite massage av starka manshänder. Det är ju aldrig fy skam.

Jag har alltid undrat vad det är med amerikanerna och deras pancakes with maple syrup. Hur gott kan det vara med tjocka pannkakor som bara är lite större än plättar? Och dessutom så dränker de dem i sirap.  Sirap! Kan det verkligen slå en frasig, tunn, svensk pannkaka med jordgubbssylt? Jag har liksom aldrig trott det. Men idag fick jag sannerligen äta upp mina onda tankar om amerikanska pancakes. Jag var på en kombinerad brunch-plugga-träff på ett café. Förutom bagels, rågskorpor, croissanter, salami, skinka, ostar, äggröra, köttbullar, sill, kokta ägg, prinskorvar, bacon och olika frukter så fanns där nämligen amerikanska pancakes. Jag får erkänna att jag inte vågade testa första rundan, men när det var dags att fylla på tallriken så tog jag en och jag hällde till och med på lite maple syrup. Jag har bara en kommentar: Oh my god. Det var gudomligt gott. Det enda jag har tänkt på sedan brunchen är just alla de olika smakkombinationer som man brukar se på amerikanska tv-program. Det absolut godaste borde ju vara blueberry pancakes. Jag känner en obetvinglig lust att smaka såna nu. Jag kanske borde ta en tur till den där amerikanska affären och köpa lite pancake-mix när jag ändå är i Stockholm. Att äta såna till frukost borde ju vara en lämplig påskdagsaktivitet.

Nu ska jag blir lite nostalgisk. Det är inte mer än rätt. Hittills har ju den största delen av mitt blandband bestått av låtar som spelades in ganska långt före jag föddes. Nu kommer en låt från ett band som till stor del präglade min tonårstid. Jag var ju hårdrockare. Det är dags för Guns N´Roses. Axl, Slash, Izzy, Duff och Steven (senare Gilby och Matt) var fem rosenkindade pojkar som 1985 beslutade sig för att bilda det allra bästa L.A.-baserade rockbandet i världen. Och det gjorde det också.

 

1993 kom de till Sverige och jag och Tessan var och såg dem i Stockholm. Det var min allra första stora konsert utan föräldrarna och det var helt vansinnigt. Vi åkte upp med någonslags bussresa och sov (eller snarare inte sov utan satt och snackade hela natten) på ett vandrarhem i Zinkensdamm. När Guns N´Roses äntrade scenen grät Tessan hejdlöst (detta var ju våra stora idoler och vi hade laddat i flera veckor innan konserten) medan jag pliktskyldigast försökte klämma fram några tårar för att inte verka helt likgiltig inför Slash (som var min idol) och Axl (som var snyggast) och resten av grabbarna. Hela mitt sextonåriga (ganska nybliven sextonåring) hjärta ville på något sätt visa hur mycket jag älskade Guns, och ett par tårar verkade som en lämplig tribut till heroinpundarna som spelade så gudomligt på scenen. Eftersom det inte funkade och min mascara inte ens visade en enda tendens till att rinna så spenderade jag en hel del pengar på att köpa konsert-t-shirtar och på så vis bidra till mina idolers lycka och välgång och heroinknarkande. Det var det minsta jag kunde göra tyckte jag. Det blev en magisk sommar i vilket fall som helst, ganska mycket tack vare Guns.

 

Här är en av låtarna jag försökte gråta till: Patience.

 

 

 

Jaha, nu var jag på en rolig pjäs igen. Den här gången var det AnnCharlotte Lefflers Familjelycka (1892). AnnCharlotte Leffler hade aldrig turen att gifta sig med en grosshandlare. Hon var gifte sig med en hertig i Rom istället. Jag vet inte om det smäller högre än en grosshandlare. Förmodligen inte. Jag tror inte att det är så vanligt att en hertig skrockar.

 

Imorgon är det äntligen fredag. Idag blev jag galen på P3 och Det svarta hålet - igen. På måndag har vi möte om SFU och då jävlar. Då ska jag byta bort Det svarta hålet om det så tar livet av mig.

 

Helgen nalkas som sagt och det lär ju bli en fullsmockad sådan så jag ska inleda med en lagom lat fredagskväll då jag inte ska göra ett smack. På lördag ska jag fira Morbror H som fyller 60 och sen ska jag titta på Melodifestivalen hos Särah och Nenne. Nenne lovade att han skulle fixa plockmat till mig. Söndagen måste bli vigd åt grammatikstudier. Jag har knappt pluggat alls, och det lär ju inte bli något pluggande uppe i zon A direkt. Där räknar jag med betydligt trevligare aktiviteter.

 

 

Förutom att Alfhild Agrell, vars pjäs Räddad jag har sett ikväll, var en hejare på att skriva teaterstycken så var hon gift med en grosshandlare. Det borgar för god kvalitet, ty grosshandlare är rejäla karlar. Om än något liderliga. Men oftast dricker de punch på verandan, skrockar lite och tittar på gulduret de förvarar i en ficka på västen. Sen förför de pigan. Typiskt dem.

Alltså, solhälsning, plankan, hunden och krigarställningen. Rumpan upp i vädret, andas med magen, oooooa på utandningsluften. Nej, jag kan lugnt påstå att yoga inte är my cup of tea. Nästa måndag får det bli boxning istället. Det är mer Messa.

Idag, när jag var tvungen att tömma min handväska på skrivbordet för att leta efter nycklarna till mitt lilla hänglås (nej, jag tänker inte utveckla det närmare), hittade jag en lapp på vilken jag hade listat en massa låtar och artister till mitt blandband. Den har jag tänkt att nyttja någon dag för att skriva om låt nummer 8. Men inte idag. 

 

Dagen har varit lugn. Jag var på jobbet runt halv nio, jobbade med PIM-uppgifterna till lunch och käkade i stan. Efter lunchen roade jag, Perato och Isabella oss med att surfa melodifestivalslåtar på Youtube. Det hela slutade med att jag mimade (och sjöng lite då och då) och dansade till Kärleken är evig till Lila Ks och de andra flickornas stora förtjusan. Dagen har med andra ord varit ganska produktiv. Eller? 

 

Imorgon ska jag klippa mig. Det kan ju bara sluta med gråt och tandagnisslan, men jag kommer åtminstone (förhoppningsvis) ha fräscha lockar när jag ska till storstaun.   

Man bör egentligen inte blogga när man är i affekt, men jag gör det i alla fall, så om du tillhör min släkt och dessutom är känslig till sinnet så tycker jag att du ska sluta läsa nu. För det här blir inte vackert.

 

Jag var hos förfädren idag. Farmor fyller 85 imorgon och det ska ju så klart firas. Det är förmodligen mig det är fel på, men jag blir alltid på så jäkla dåligt humör när släkten samlas. Idag var det min faster jag blev irriterad på. Bland annat. För det första tycker jag att det är jävligt underligt att det alltid är jag, pappa och Magpie som hjälper till att duka av bordet och diska tallrikar och plocka fram kaffekoppar. Min faster och hennes familj lyfter inte ett finger. Det här gör vi ju för att underlätta för farmor och farfar. Varför ingen av dem kan ställa sig att diska är väl jäkligt tråkigt och jag undrar om de ens hjälper till när inte vi är med. Sedan hade min faster den goda smaken att mitt under citrontårteätandet komma farande med det otroligt intressanta samtalsämnet Messas ex. Jag är inte intresserad av någonslags fakta om exet, jag bryr mig inte om ifall min faster har träffat honom en gång på ett lunchställe eller om hon äter brunch med honom varje söndag. Han är mig egal. Sluta. Ingen vill väl prata om sina ex?

 

Eftersom min Kusin J hade med sig sin nyfödda son så kom ju också de väntade Och nästa gång blir det Messas tur-kommentarerna. Såna kommentarer gör mig barnslig och sur och får mig att säga dumheter i stil med Jag vill inte ha några barn. Jag vill ha barn någon gång, men fan ta mig om jag kommer att skaffa dem för att släkten tjatar.  Det är dessutom rätt plumpt, för tänk om jag inte kan få barn? Det vet man ju inte förrän man har försökt skaffa några. Och det har jag ju faktiskt inte gjort.

 

På det stora hela är jag rätt mätt på min släkt just nu. Vi pratar aldrig om något nytt. Det är alltid samma samma samma. Nästa gång stannar jag hemma för jag vet inte om jag är så förtjust i den person som jag förvandlas till när jag träffar släkten. Jag blir sur. Det är ju okej att vara sur ibland, men jag blir sur utan finess och det är jävligt tråkigt.

Minxen och jag tog en burgare och en öl och tävlade i O´Learys music quiz i fredags. Och kan ni tänka er, vi vann - igen. Ännu en Polenresa är att vänta. Den här gången med schlager eller dansbandstema. Vi vann tre dubbelhytter med middagsbuffé och frukost. Det är antingen en resa med pojkar eller utan. Vi får se. Det var inte ens speciellt svåra frågor. Eller så är det så att Minxen och jag är ett oslagbart team. Jag står för 60-70-talsmusiken och hon har hand om 80-90-talet. Vi kan inte förlora helt enkelt.

 

Lördagen har varit lugn. Av fem uppgifter har jag klarat av fyra. Tråkigt nog är det grammatikstuderandet som har fått stryka på foten. Och imorgon ska vi fira farmors 85 årsdag med smörgåstårta och coca cola. 85 är ju en aktningsvärd ålder, det måste jag tillstå. Om jag bortser från mamma (svårt naturligtvis med tanke på att 6 mars var alldeles nyss. Usch och fy, jag saknar henne fortfarande och hela tiden) så har jag nog goda chanser att bli gammal som gatan.

 

Nästa vecka har jag två kompetensutvecklingdagar så resten av veckan kommer nog att gå fort. Sen är det helg och sen åker jag till de dekadenta påskaktiviteterna.