Det är frågan. Det dröjer ju ett tag innan nästa skottdag kommer. Men å andra sidan blev jag ju friad till i juli, så jag borde ju kanske inte behöva fria? Eller ska man ta det säkra före det osäkra? Jag får se hur jag gör ikväll.

Ja, herregud. Jag trodde att lugnet hade lagt sig på jobbet men idag bröt helvetet ut. Ja, nästan i alla fall. Halva helvetet kan man säga. Ja, åtminstone 50% av helvetet bröt ut idag. Det var ganska roligt. På tisdagsmötet diskuterade vi alla elevförflyttningar som skulle inledas i veckan. Det handlar om elever som ska flyttas från min c-grupp till Cykelmannens d-grupp. Samtidigt ska det in elever från en annan grupp till c- och d-gruppen. Allt var klart. Alla visste vad som skulle hända. Trodde vi.

Jag flyttade sju elever från c-gruppen till d-gruppen. Det var tre elever fler än vad Isabella och jag hade kommit överrens om. I måndags gjorde hon c-prov med dubbelt så många elever än vad jag tyckte var lämpligt men eftersom jag nu, efter en hel del ilskna utbrott har förlikat mig med mitt öde och överlämnat det största ansvaret för c-gruppen till henne så gjorde jag som hon sade. Jag tänkte inte mer på det. Förrän idag när Cykelmannen helt plötsligt har ungefär 58 elever i klassrummet (stolarna räckte nästan inte till). Och då fattades det ändå fyra elever som han hade lovat skulle få plats i gruppen. På säger han till Karlshamnsflickan att hon inte får skicka sina elever till d-gruppen efterom den är full. Gissa om hon gick i taket? Ja, Lila K, Perato och P1 lutade oss tillbaka och tittade på kaoset. Allt det här är Isabellas fel som gjorde prov med alldeles för många elever och det är Cykelmannens fel som inte har koll på hur många elever han samlar på sig i sina olika grupper. De har noll koll helt enkelt.

 

Det ska bli mig ett nöje att se hur det här utvecklar sig. I wash my hands.

Nu ska vi tillbaka till 1970. Tänk dig en klubb i Soho, London. Tänk dig en ung, oerfaren ung pojke som ser en vacker, världsvan kvinna som kanske är lite längre än genomsnittet. Tänk dig att kvinnan ser ut som en tjej men låter som en karl. Tänk dig att kvinnan kanske har lite större händer än vad tjejer brukar ha. Tänk dig att det tar ett tag för den unga mannen att fundera ut vem hans nya tjejbekantskap egentligen är. Ja, där har ni handlingen i The Kinks Lola. The Kinks var tillsammans med Rolling Stones, The Beatles och The Who en av grupperna i  Big Four, alltså, de band som fullständigt dominerade det engelska musiklivet på 1960-talet.

 

Historien förtäljer att Ray Davies fick idén till Lola efter att bandets manager Robert Wace intet ont anande hade dansat en hel kväll med en transvestit. Han var väldigt nöjd med läget fram till sex-tiden på morgonen då damen ifråga började få skäggstubb. Förklaringen efteråt löd "I was too pissed to care". Händelsen blev till en sång där Ray skrev texten och brorsan Dave Davies skrev musiken. Tydligen är det Ray som har fått all cred för låten vilket tydligen har gjort brorsan lite sur.

 

Lola är en kultlåt av sällan skådat slag och det är därför den får en av de hett eftertraktade platserna på mitt blandband. Ja, sen tycker jag att det är roligt att de har rimmat Lola med cola också. You never saw it coming.

 

 

 

 

Har den sista tidens konstanta ilska slagit ut mitt immunförsvar? Idag kände jag mig ruggig hela dagen, och när jag kom hem lade jag mig i soffan och har inte flyttat  mig ur fläcken. Tanken var att jag skulle gått och tränat med Lila K idag, men sjuksköterskan MMM tyckte inte alls att det var en bra idé. Kanske kan jag afrodansa imorgon, jag får se hur det känns. Trots ruggigheten har jag fått lite gjort idag. Jag styrde upp Cykelmannens och min gemensamma grupp. Hoppas nu att det går som jag vill med den.

 

PorrStina och jag har inlett en mycket stimulerande epostkorrespondens. Vi är så sjukt intelligenta att en stor del av korrespondensen sker på latin. Den förgyller min tillvaro då PorrStina både är rapp i käften (fingrarna?) och frikostig med detaljer ut sitt kärleksliv som för tillfället blomstrar. Jag unnar henne allt gott.

Jag orkar inte ens gå in på allt som har gjort min dag extremt jobbig. Jag har varit sur och arg och trött. Jag kräks på allt och alla.

 

Tråkigt nog har Rons blogg blivit raderad utan förvarning. Det gör mig ledsen.

Nästan ingen har missat Sarah Silvermans fantastiskt roliga sång I'm fu**ing Matt Damon som hon körde i pojkvännen Jimmy Kimmels tvprogram. Här kommer dagens asgarv: Jimmy Kimmel hämnas på sin flickvän. Det är så bra så jag blir tårögd.

Helgen är över och jag känner att en eller två dagar ledigt till hade varit perfekt. Jag är trött på mitt jobb för tillfället. Jag har inte lust att undervisa, jag har inte lust att jobba med hopplösa kollegor, jag har inte lust  att gå omkring i sirap. Äh, det kanske bara är söndagsångesten som talar. Eller är det måndagsångest?

I övrigt är allt rätt bra. Lägenheten är ren och fräsch och min nya lampa lyser trivsamt i ett hörn. Och nyss fick jag ett trevligt telefonsamtal från Finland. Det var ett tag sedan jag pratade med Knegarn men allt verkade vara som vanligt med honom. Den här veckan måste jag ta itu med mitt hår. Det börjar bli rent katastrofalt nu, så jag får försöka boka en klipptid så fort som möjligt. Gud, vilket meningslöst blogginlägg. Ibland kräks jag på mig själv.

Precis nu hade det varit jättemysigt med lite gos och hångel i soffan. Men jag får vänta tills påsk. Det är orättvist.

Det är en sommarkväll i juli 2007. En relativt ung och relativt oskuldsfull Messa står med Lillasyster, Fadern, Magpie, hennes skatungar och tiotusentals andra människor (folk!) på Stadion och väntar på att Metallica ska komma ut på scenen igen. De kommer ut och jublet vet inga gränser. Då hörs Hetfields gitarr ljuda mot den mörknande sommarhimlen: One. Tystnaden sänker sig över Stadion när Hetfield börjar sjunga och mer än så behöver man egentligen inte skriva för att alla ska förstå varför just One blir låt nummer sex på blandbandet. Jag har redan skrivit ett inlägg om just den konserten som lätt ligger på min top tio-lista över fantastiska konserter (även om den lätt är värd ett blogginlägg till).

 

Metallica är överlag ett fantastiskt band. De tillhör till stor del mina högstadieminnen då Metallica (Black Album) spelades konstant i uppehållsrummet på skolan. Metallica  kan spela otroligt tuffa, snabba trash-låtar och finstämda ballader. Hetfields röst passar till båda varianterna. Han har en slags diabolisk kvalitet som gör att han lätt fungerar som en nutida Råttfångaren från Hameln: master, master, obey your master! Jag hade följt honom precis var som helst om han hade bett mig den där sommarkvällen förra året. Trots herr Hetfields relativa fulhet.

 

 

Imorse hittade jag min gamla Quireboys-cd. Det var säkert tio år sedan jag lyssnade på dem sist och det slutade med att jag dansade runt i lägenheten iförd sovlinne och trosor. Åh, så tjejigt. Och dagen har liksom fortsatt i tjejighetens tecken. Jag lade ner extra tid på sminket (det är ju ändå lördag), satte på mig en extra pushig bh och svängde glatt med hästsvansen när jag gick och handlade frukost. När jag kom hem satte jag mig i soffan med en tjejig kopp te och åt rågskorpor medan jag läste en bok. Jag övade lite på Sunshine of your love på gitarren och sen hamnade jag framför stereon med gitarren och spelade och skrålade till Mother's little helper. Det var evigheter sedan jag spelade gitarr sist. Jag har nog inte gjort det i lägenheten någon gång. Det är ju så kul! Jag städade ackompanjerad av Stones och min egna sångröst. Jag tog till och med ett par tjejiga danssteg med dammsugaren. Minxen och jag var på en extremt tjejig promenad. Vi skvallrade om diverse kompisar, killar och arbetskamrater. Det är skönt att veta att det finns en till med knäppa kollegor. Jag har ju som sagt varit rätt trött på mina i veckan. Jag hoppas att det blir bättre.

 

Nu sitter jag i soffan med en massa tända ljus på bordet lyssnar på ännu mera Stones i väntan på Melodifestivalen. Tråkigt bara att jag inte har en kille här som kan väga upp min extrema tjejighet. Men allt kan ju inte vara rosa hela tiden.

Jag blev lite glad för en stund sen. Lite sambero, fast smalare. Jag känner mig inte hundraprocent sambero idag, förmodligen på grund av gympan (som Lila K tyckte var så mesig).

Dagen har varit lugn. Jag hade en mycket trevlig lektion med C-gruppen. Det var pluskvamperfekt hit och futurum preteritum dit. Två av eleverna dök aldrig upp eftersom de har bestämt sig för att de inte tycker om mig. Det gör inte mig något direkt, vi är alla vuxna. Sen har ju inte mitt stressmoment Isabella varit på jobbet heller. Och imorgon är det fredag och lite halvdag med eleverna. Vi ska visa film och kanske äta lite popcorn också.

 

Snart ska jag och Perato iväg på ryggympa.

Jag får väl passa på att meddela att jag idag satte punkt för konflikten med Isabella. Jag berättade helt enkelt att jag inte kan ha det övergripande ansvaret för en grupp som jag träffar tre timmar i veckan. Hon blev sur. Ja, sur är nog det enda ordet man kan använda här, det var the silent treatment resten av dagen vilket passade mig finfint. Jag är trött på henne och hennes gnäll nu. Sen var det ju lite kul när kollegorna frågade mig om C-gruppen och om hur många elever som finns där och hur många som ska ut eller in. Jag log ljuvt och hänvisade till Isabella. Jag antar att jag ville tvinga henne till ett beslut om något, vad som helst, sätt ner foten, människa! Bestäm dig! I själva verket så är det jag som har arbetat fram en lösning på problemet. Och idag fick jag en liten idé om hur man kan arbeta med Yrkesgruppen för att göra målen mer tydliga för dem. Nu ska jag bara se om jag kan genomföra den planen med. Jag vill ju inte att Cykelmannen ska ta åt sig äran (vilket han säkert kommer att försöka göra, den fulingen).

 

Dagen har annars varit ganska bra måste jag säga. Jag är inte arg längre. Istället är jag lite fet. Det ska jag förhoppningsvis råda bot på imorgon då jag ska på bosu med Perato och Lila K. I helgen ska jag försöka hinna med åtminstone en långpromenad. Dessutom har jag inte druckit läsk på evigheter. Inte ens på helgen. Kanske jag skulle våga investera i en våg också någon gång? Eller skulle det skapa stress och ännu mer fet-ångest? Det hade ju varit rätt bra att kunna gå ner ett kilo eller två tills påsk då jag ska shoppa och nakenumgås i Stockholm.

 

Dagens mest intellektuella googling går till människan som googlade hit på det otroligt svåra och lärda ordet svarabhaktivokal.

Idag fyller bloggen ett år. Presenter kan ni skicka direkt till mig och gratulationer kan ni skriva i Kommentarer.

Nu har jag dansat bort en del ilska. Det hjälpte. Och jag har kommit fram till ett beslut: jag ska inte bry mig om problemet mer. Nu får det bära eller brista utan min inblandning. Imorgon ska jag vara lugn som en filbunke på jobbet. Tror jag i alla fall.

Istället för att fokusera på allt som har gjort min dag sur så ska jag försöka fokusera på sånt som gjorde min dag bra. Jag ska bara försöka komma på något först.

När jag kom hem från jobbet idag var jag tvungen att ringa till Lillasyster för att kolla om jag sluddrar eller har en svår dialekt på något sätt för under hela dagen har jag försökt kommunicera med Isabella utan att få henne att förstå vad jag säger eller reagera på annat vis än med total... eh, slapphet? Likgiltighet? Inkompetens? Imorse kom hon och undrade hur vi skulle göra med proven varpå jag svarade med ett Jag vet inte för att se vad som hände. Mycket riktigt hände ingenting. Under rasten satt jag och pratade med Lila K när Isabella kom in, satte sig i en stol och gnällde Snälla Messa, prata med mig, jag vet att du är sur på mig för proven, men jag klarar inte det här. Så, tålmodig som jag är drog jag ännu en förklaring, gav min syn på saken och lyssnade på gnället. Lila K, den stackaren, blev indragen i diskussionen också. Jag trodde att allt var klart, men filade ändå på en lösning på problemet som jag lade fram till Isabella efter lunch. Men det är som om hon vägrar förstå hur jag menar. Hon vägrar. När jag lade fram min lösning: låt fyra elever göra C-provet på måndag, förvarna de andra om att de ska göra ett C-prov om en månad och om de inte klarar det så får de flyttas ner, och pusha så många som möjligt till ett SFI-prov i april så svarade hon Ja, eller ska alla göra C-provet på måndag...? Jag vet inte vad jag ska göra mer. Jag kan inte förklara mer och nu är det så illa att jag har svårt att titta på henne för tillfället Hon saknar initiativförmåga. Ska jag ta ett steg tillbaka och låta henne köra en duktig grupp i botten? Jag vet inte om det kommer att bli så illa, men jag orkar inte mer. Jag har löst hennes problem, nu är det upp till henne. Hon är ansvarig.

 

Kan man ha två så här arga dagar i rad? Kan man det? Imorgon är hon på jobbet igen och flyter omkring. Jag hörde att Lila K satte henne i arbete vilket jag skrattade inombords åt. Heja Lila K!

 

Ikväll ska jag testa att dansa ut mina aggressioner istället.

Det har varit en synnerligen ond dag idag. Först strulade det till sig som fan med Isabella som verkar helt oförmögen att göra något vettigt trots all hjälp hon får. Jag blir galen. Helt jävla galen! Det är det här med C-gruppen igen. Jag har kanske svårt att släppa dem då, eller något, men jag tycker att de har stått still rätt mycket den här terminen. Sen är det de där eleverna som vi ska byta klass på. De bör ju göra ett C-prov då om vi kan knuffa upp dem ett snäpp. Det vet jag och det vet hon och det är ingen nyhet alls. I fredags fixade jag ett par C-prov och lade dem på hennes skrivbord så hon bara skulle kunna dela ut dem till de aktuella eleverna idag. Men hände detta? Nej. Först var det jobbigt att veta var man skulle placera eleverna, för de kan ju inte sitta i klassrummet med de andra, och de kan ju inte sitta ensamma i ett klassrum för då kan de fuska och ska de sitta i varsitt klassrum då eller? Betänk nu att det är sportlov och att det finns gott om lediga klassrum för en gångs skull och att jag erbjöd mig att vakta eleverna. När Isabella kommer tillbaka strax före lunch så visade det sig att ingen av eleverna har gjort provet för hon inte kunde med att plocka ut bara dem ur klassrummet. Istället skulle de skriva efter lunchen (som om det skulle vara lättare att plocka ut dem då), men det var ju bara ett problem: två av eleverna går hem vid lunch. Så dagens facit är: inga elever har gjort provet och jag fick nästan en hjärnblödning.

 

Ja. Nästa kollega som jag vill avrätta är Cykelmannen. Han har visat sig vara en lat jävel som rider på andras jobb och sedan tar åt sig äran. Dessutom fällde han ju den där totalt olämpliga kommentaren häromdagen. Idag hade vi SFI-prov och det var han som skulle vara ansvarig för det. Han lyfte inte ett finger utan lät andra göra allt jobb. Det är ju inte speciellt trevligt eller smart. Imorgon ska jag inte vara en sån mes. Men hur ska jag kunna sköta tre grupper? Jag har fullt upp med ungdomarna. Det är inte meninge att jag ska sköt tre grupper heller, men det är jävligt svårt att sköta sitt egna när deras urusla prestationer går ut över mitt jobb.

 

Jag hade tänkt att gå och träna med Perato, men efter maten var jag fortfarande så jäkla folkilsk att jag kände att jag inte alls skulle ha tålamod med att trängas bland ett antal steppande flickor. Så ni kan ju bara tänka er hur irriterad jag blev när jag fick ett sms i vilket Perato förklarade att det inte alls blev någon step utan powerstrike istället. Jag hade verkligen behövt att slå av mig lite aggressioner.

 

Detta har varit en jävlig dag. Om inte morgondagen blir bättre kommer jag förmodligen aldrig mer att kunna se på folk.

Jag är sjukt rädd för spindlar. Alla som känner mig vet att jag knappt klarar av att titta på en bild av en spindel, än mindre hantera en levade, krallande läskig spindel. Det kan då, förstår jag, te sig lite underligt att jag väljer Boris the Spider med The Who som nästa låt på mitt blandband, men jag gillar att överraska så håll till godo.

 

The Who slog igenom på 60-talet med debutalbumet My Generation som innehåller pärlor som The Kids are Alright och My Generation. Andra låtar man bör känna till är Pictures of Lily, Substitute, Magic Bus och I'm a Boy. De har släppt numera klassiska album som Tommy, Who's Next och Quadrophoenia och anses tillhöra rockens största. Av fyra originalmedlemmar är det bara två kvar: Pete Townsend och Roger Daltrey. Den hyperaktiva och galna trummisen Keith Moon gick bort 1978 och John "The Ox" Entwistle gick bort 2002. Men guuud så pretto det blev nu då. Jag som egentligen bara skulle motivera varför jag valde Boris framför alla andra låtar som The Who har gjort. Dels så gillar jag den otroligt brutala gitarren och att Roger Daltrey får vråla Boooris the Spiiider lite då och då. Sen tycker jag att det är fantastiskt roligt att sjunga med i creepy, crawly, creepy, crawly-delen av låten. Jag tror jag ser den som en terapilåt. Om jag lyssar tillräckligt länge på Boris så kommer min spindelfobi att gå över. Tror jag. Och ibland är det okej att välja en kul låt helt enkelt. Att det sen var ett helvete att hitta en video med den på YouTube utan spindlar i är ett helt annat problem. 

 

 

Det fanns en anledning till att jag aldrig dejtade den stiliga beundraren som jag stötte på igår igen. Han är en stalker. Det blev jag precis tydligt påmind om. Jag ska aldrig mer gå ut.