Bokrea idag. Jag köpte bara tre böcker. Hur är detta möjligt? I vanliga fall slösar jag enorma summor på bokrean men idag var det något som sade stopp. En liten tråkig röst i bakhuvudet mässade csn, csn, csn och hindrade mig från att köpa fler än tre böcker. Jag köpte Kungliga Älskarinnor - 500 år av makt, sex och rivalitet, Jonathan Strange & Mr Norrell och en liten billig engelsk pocket som hette Atlantis. Blygsamt var ordet. Jag är lite stolt över mig själv. Jonathan Strange... var nog mest prisvärd, 69 kr för 772 sidor. Den borde räcka i minst tre dagar, kanske fyra om jag läser långsamt.

 

Jag fick en underlig flashback från lördagkvällens utsvävningar. Det kom en kille och ville prata med mig när jag och FF satt och vilade fötterna lite. Jag känner igen honom, men minns inte namnet eller varför jag känner honom. Han verkade dock känna mig väldigt bra (nej, inte så bra, verkligen inte så bra!). För att inte tvingas visa att jag inte hade en susning om vem han var så tja.. var jag lite svår och sade till honom att "springa vidare", han såg aningens förnärmad ut och stack. Bör jag ha dåligt samvete? Detta händer alltid när Ketchup inte är med ute. Hon har ju bättre koll på mina bekantskaper än vad jag har. Herregud. Jag börjar bli senil. Senila människor brukar ju kunna vara otrevliga också.

 

Imorgon ska jag jobba i Butiken. Då behöver jag inte tänka på hela dagen. Det är både bra och dåligt tror jag. Mitt extraknäck på Det Andra Gymnasiet är trevligt, men tiderna är helt knäppa. Jag har två rejäla hål, ett på två timmar och ett på en och en halv timme. Det är skittråkigt, jag hade så klart föredragit att ha alla fyra lektioner efter varandra. Då hade jag slutat vid ett ungefär. Nu är jag där till fyra.

 

Det hände något konstigt med huset innan. Två proppar gick hela tiden. Nu är jag ju ett sådant rekorderligt fruntimmer så jag kan byta proppar själv, men det är jäkligt kallt nere i källaren där proppskåpet är så jag tycker inte att det är speciellt roligt. Men jag känner mig duktig när jag väl har bytt propphelvetet och allt är ljust och fint.

 

När jag diskade innan fick jag en slags uppenbarelse. Jag borde nog gå i terapi. Ärligt. Igår rotade jag fram ungefär 20 böcker som har legat i en flyttlåda i över ett och ett halvt år. De bodde i exets lägenhet och han packade samvetsgrannt ner allt som tillhörde mig i två flyttlådor som jag inte har orkat röra sedan den traumatiska dumpningen. Jag har helt enkelt varit rädd för att få ett bryt och gråta ögonen ur mig. Herregud, nu är det evigheter sedan ju. Älta och förträng!

 

Anyway, bland de förlorade böckerna fanns bland annat Gökboet av Ken Keasey (an all time favourite) och Den Lille Vännen av Donna Tartt. Jag måste nog ge den en chans till. Den Hemliga Historien är ju smått fantastisk, men DLV gillade jag aldrig riktigt.

Jag hittade också min underbara dvd-box Four Licks som innehåller fyra konserter med Stones från deras Fourty Licks-turné. Keefan är nog det coolaste som går i ett par skor. Det är han som är Rolling Stones. Mick i all ära, men Keith är Stones.

 

 

Åh! I morse lyckades lillasyster med konststycket att få biljetter till Metallicas spelning i Sthlm i juli!  Jag är så glad att jag inte ens har reflekterat över det faktum att jag nu är skyldig henne några hundralappar för biljetten. Jag har ju inte varit på en stor konsert sedan... Ja, när var det sist? Var det Stones i Globen, eller var det Clapton i Globen eller var det Knopfler i Globen? Jag minns inte! Nu spelar Metallica på en torsdag. Det vore ju kanon om jag kunde stanna kvar hos lillasyster tills på söndagen och få en långhelg i Stockholm.

 

Att gå på stor konsert är en trevlig liten familjetradition som vi har. Det är inte många stora konserter jag har sett utan min pappa eller lillasyster, konstigt nog. Ibland hänger eventuella pojkvänner med, men det lär ju inte bli aktuellt den här gången. Att ha med fadern är ju ganska praktiskt eftersom man oftast måste ta sig till hufvudstaden eller Sveriges framstjärt för att lyssna på de riktigt stora banden. De kommer ju så sällan till min stad. Har man far med sig så är transporten dit och hem redan avklarad och man kan lätt sova de tre till fem timmar det tar att transportera sig.

 

Och idag höll jag på att hamna i tv. En Svt reporter kom fram när jag satt och fikade och undrade om jag hade några åsikter om att man kanske ska slå ihop Blekinge och Skåne osv till en stor-region. Trots tio års utbildning på högskola hade jag verkligen inget vettigt att säga. Sanningen är väl egentligen den att jag inte vågade vara på tv eftersom det tydligen är så lätt hänt att jag ser utvecklingsstörd ut. Dessutom lägger kameran på fem kilo och det kan jag sannerligen vara utan. Det enda som stör mig lite är att jag just nu heller inte har någon åsikt om att slå ihop regionerna... Jag får nog fundera lite på det och sedan återkomma.

 

Jag inhandlade ännu en burk Ben & Jerry Phish Phood idag och nu har jag ett väldigt sug efter att äta glass och läsa lite Dumskallarnas Sammansvärjning. Det var evigheter sedan jag läste denna lysande bok om Ignatius J Reilly.

 

Mental note: byt lakan.

Oj, var ska jag börja? Med det viktigaste så klart: Jag är äntligen med tv igen! Nu har jag (pappa) kopplat in digitalboxen och placerat tvn i mitt sovrum så jag kommer aldrig att behöva lämna sängen. Om jag inte ska sitta framför datorn så klart, en laptop vore verkligen skitbra just nu. Ikväll ska jag titta på tv som aldrig förr. Eller, jag hade tänkt det, men Ketchup och Senap kommer hit och ska sova över eftersom deras nya lägenhet inte är tom ännu. Jag gör en god gärning och kommer förhoppningsvis få se Little Britain Live i gengäld.

 

Igår var jag, Ketchup och FF och tittade på Melody Club som spelade på Stoltz. Det var en kanonbra spelning och jag kunde ju i stort sett varenda låt. Jag har nog inte fattat att det har varit Melody Club innan när jag har hört dem. Så ytterst pinsamt. Sångaren (Kristoffer om jag har fattat saken rätt) hade tighta byxor med put och hängslen vilket ska uppmuntras tycker jag. Dessutom syntes putet på långt håll. Det gjorde ju spelningen lite mer spännande, det får jag ärligt erkänna.

Stoltz var nyöppnat och vitmålat till skillnad mot hur det var när det var Kino. Då var det svart som natten där inne. Intressant är också att det verkar vara unisextoaletter. Eller rättare sagt, det finns en toalett och en pissoar. Det är väl inte unisex direkt men det var förvånansvärt många killar inne på den förmodade tjejtoaletten. Jag tycker väl inte att det är helt rättvist att killarna springer in på tjejtoan, som tjej ska man vara jäkligt kissnödig innan man sätter sig i en pissoar.

 

Efter den absolut lysande spelningen gick jag och FF till Nivå och Schlagerbaren. På Nivå drack vi alldeles lysande Appletinis. Jag borde dricka det oftare. Gott och snyggt. Som jag? Schlagerbaren var lite katastrofalt. Det var mycket underliga människor ute. Jag fick en kram av Kollegan (som förodligen kommer att vara sjukskriven på måndag - så förutsägbart) och jag fick åter igen reda på att min lilla stad är alldeles för liten. Det är så att Discokungen är jobbarkompis med min kusin. Så otroligt jobbigt. Jag tror ju inte att detta kommer att göra att han håller händerna i styr... tyvärr. Jag hävdar att amputation är det enda rätta för att bota ett sådant allvarligt fall av smygande handen.

 

När klockan närmade sig två så var jag och FF aningens trötta på utelivet och funderade på att bege oss hemåt. Då vandrar en blast from the past in. Mitt lilla lammkött Alfred som jag inte har sett sedan den där dejten vi var på i somras. Han var lång och jag vill minnas att jag i somras var lite tjurig över att vi aldrig tog tillfället till att rulla runt i höet, bokstavligt talat. Så, hur gör man när ett ons+dejt kommer in och ser bra ut igen? Hälsar man? Nej, man nyper stackaren i rumpan och sedan blir man bjuden på cider och hångel.

 

Ikväll slipper jag laga mat i alla fall, det sköter säkert Ketchup om. Hon är rekorderlig.

 

 

 

 

Åh, alltså. Ibland älskar jag min pappa. Som ikväll då jag åt en hamburgare och drack fyra stora stark på O'Learys och enbart betalade 70 kronor, för det var allt jag hade i kontanter. Att pappa sedan sög fett på musiktävlingen får jag väl bortse från, det var ju faktiskt fler i laget än han och jag. Jag kunde 8 av 10 frågor. Då tycker man såklart att resten av laget ska hjälpa till med resten av frågorna, men nej. De var totalt odugliga. Det pinsamma var ju att jag innan tävlingen började hade gått runt och kaxat mig för alla som jag kände och därmed hade världens press på att vinna. Det funkade ju sådär. Efter tävlingen (vi kom ju inte ens trea!) fick jag därför bita i det sura äpplet och erbjuda mina tjänster som Quizmaster hos de rivaliserande lagen. Det gick också sådär. Jag tror till och med att jag blev sextrakasserad vilket enbart är acceptabelt ibland och av vissa personer. Så nästa gång tror jag att jag sätter ihop ett superlag alldeles själv, herregud, ska man göra något får man tydligen göra det själv.

 

Idag var jag och två av (de tidigare) singeltjejerna på någon slags lansering av ett sminkföretag som heter Cosmopharma. Ja, jag vet, lansering, det låter så, så glamouröst. Det var raka motsatsen. De utlovade snittarna var egentligen salta pinnar, chips och något som var misstänkt likt Mariekex. Den förmodade champagnen var lådvin eller äppeldryck med bubblor (formerly known as cider). Det enda som var positivt var att man fick en goodie-bag innehållande två bruna ögonskuggor, ett rasandes glansigt läppstift, en sminkspegel och en läppenna i en hyfsat gräslig färg.

 

Det blev ett inledande tal av någon slags norrman som var någon slags chef och sedan kom två fnittriga hemförsäljare upp på scenen (ja, det är ett sådant där sminkmärke som man bara kan köpa på hemma-partyn) och berättade om hur fantastiskt roligt det är att sälja smink... Urrk. Det som fick mig att nästan vända i dörren och gå hem på stört var när det kom ut en tjej på scenen som i bästa buskisstil skulle vara rolig. Det var inte roligt alls (surprise, surprise). Skämten var så otroligt dåliga att jag nästan fick utslag. Efter det gick kvällen bara utför och ganska snart efter det tog vi vårt fådda smink och åkte hem.

 

Nu är jag hemma och agerar sambandscentral igen. Det tycks vara min lott i livet. Nu gäller det att slå ihjäl några timmar på nätet innan jag är tillräckligt trött för att gå och lägga mig. Tvn är fortfarande sönder, men jag har på något sätt förlikat mig med mitt öde och kvällarna går ganska fort. Jag läser böcker och skriver dagbok och umgås med mina virtuella vänner som efter den gånga helgen blivit mycket mer påtagliga.   

Dagens sensmoral är: gratis smink är bra smink, bara man kan undvika att ha ett hemmaparty.