Om två timmar hämtar Förortsmorsan mig. Då ska vi först luncha på en av stadens hamburgerrestauranger och sen ska vi på Spa för att slappa och knådas och bubbla.

Men först måste jag sanera mig, packa en väska och diska.

Jag är saknig och längtig. Annandagen känns långt borta.

Fredag: Skvaller-öl med Isak, sen vidare på glögg-fest hos Mafi.

Lördag: På stan med Perato-Ofelia. Jag måste hitta en svart kofta och kanske en vinterjacka.

Söndag: På spa med Förortsmorsan. En timmes helkroppsmassage och bubbelpool.

 

It's a hard life.

 

Dagen har varit lugn. Den hemliga beundrarens identitet är fortfarande inte röjd.

Ett inte för lite kan göra hemska saker med en mening. Den kanske inte ens blir sann.

 

 

Idag fick jag äntligen tummen ur och skaffade en ny telefon. Det blev en Sony Ericsson W595. Den är jättefin. Det känns skönt att ha en pålitlig mobil igen.

På väg till Telenor (som inte mördar barn) mötte jag min stalker. Han log stort och glatt och jag skyndade nervöst vidare. Jag var lite nervös över att han skulle komma fram och prata, vilket inte alls hade passat mig, men det gjorde han inte. Han hade ändå inte hunnit ifatt mig med det tempot jag höll.

 

Eftersom jag fick pengarna från Högskolan idag (femhundra mer än beräknat till och med) köpte jag ett nytt puder och tre par trosor. Två röda, en svart. I bomull. Julen kommer tidigt i år. Och imorgon är det en månad tills jag åker till Ron.

 

 

Jag har precis satt på kanal sex och hamnat i ett otroligt larvigt teveprogram. Armed and Famous heter det. Kort beskrivet så är det Ozzy Osbournes ohippa exknarkare son Jack, Eric Estrada, den gamle smörsmugglande polisserieskådisen, Wee Man, den korta killen,  från Jackass och Michael Jacksons mumifierade storasyster LaToya som ska gå en polisutbildning. Det är så fantastiskt larvigt så jag nästan inte vet var jag ska ta vägen. LaToya ser ut som om hon har varit död i femton år och Eric Estrada tror fortfarande att han är bland det snyggaste som går i ett par skor. Wee Man är farligt fascinerad av elpistolen och Jack Osbourne tror att han är rolig fast han är inte det. Inte alls. Ozzy är roligare. Omedvetet, men ändå.

 

Att titta på det här programmet är som att titta på en bilolycka. Jag kan inte sluta titta. Jag vet att jag kommer att behöva skrubba både min kropp och min själ med en stålborste efter programmet är slut men inte ens det är avskräckande nog. Jag måste titta färdigt.

 

I övrigt har helgen varit lugn. Jag har hunnit se tre filmer, alla i samma genre. Det är fantasy som gäller nu. Jag har fortfarande en och en halv film kvar att se. Och helst av allt skulle jag vilja vara en prinsessa i ett land far far away med en talande häst eller en kentaur. Jag kanske skulle kunna rädda någon prins ur ett torn. Men huvudsaken är att jag får ha ett svärd. Ett svärd är ungefär tusen gånger tuffare än en elpistol.

Idag har jag försökt börja blogga ca tre-fyra gånger, men jag har inte haft den rätta knycken så det har inte blivit något. Imorgon kanske jag kan kläcka ur mig något lagom navelskådande. Kanske om min träningsvärk som säkert är den värsta i mannaminne.

Jag har svår träningsvärk, blev helt plötsligt attacktrött och ska snart iväg och ta en öl med Minxen. Om jag inte somnar i soffan.

Idag har alla varit irriterade på Gubbjäveln från igår. Alla har pratat om hans nonchalans och det risiga sätt som han bemötte oss på. Näbbgäddan ringde till lokalblaskan så vi hoppas att det kan röra runt lite i grytan (ja, jag använde precis uttrycket röra runt i grytan. Har du problem med det?).

 

Det enda som har varit roligt idag är en rätt intensiv sms-konversation med Ron. Det har förgyllt en annars rätt rörig dag.

Katastrof. Det är det enda jag kan säga om lokalerna vi tittade på idag. Katastrof. De nya lokalerna är gjorda för ca 50 personer och vi har över hundra elever.  Förvaltningsgubben vi hade med oss hade verkligen ingen koll. Han fattar inte hur många elever vi har. Fatta att han tyckte att vi skulle ha eleverna i treskift. Förmiddag, eftermiddag och kvällslektioner. Jomen, han är en sån där man som har koll. Han har verkligen koll. Jag har sagt att vi har chansen att omorganisera oss och försöka se positivt på flytten, och det menar jag fortfarande, detta är en chans till att ändra och organisera oss, men faktum kvarstår: vi får inte plats. Så om inte Förvaltningsgubben kan trolla fram fler klassrum ur röven på sig själv så lär det bli kris.

 

Kan du förstå det?

Eftersom man, enligt Den Långväga Kollegan, aldrig räknar den vecka man är i, så är det bara fyra veckor kvar till jul. Det är inte så farligt.

Jag har ett tag tänkt blogga om den babyboom som verkar pågå runt omkring mig. Jag har ett antal vänner som det senaste året har fått tillökning i familjen. Jag antar att det har med åldern att göra. Om jag räknar rätt, jag kan ju glömma någon, så är det nog sex par som har fått barn och ett par som fortfarande har sin bebis i magen. Det blir rätt många bebisar att hålla reda på tycker jag. Eller, jag håller inte reda på dem så där noga, jag noterar mest att det har blivit en unge till.

 

Jag vill bara göra alla medvetna om att detta inlägg inte alls är ett uttryck för någon bebislängtan hos mig. Jag vill inte ha några barn nu. Som sagt, jag noterar bara.

 

Gah, jag har städat, dammat, torkat, putsat och fejat precis hela dagen. Nu kan jag krascha i soffan en stund. Det var inte roligt, men med lite hjälp av mina vänner Janis och Johnny gick det lite lättare. Varje gång jag har haft ett sånt här städryck så säger jag till mig själv att jag inte ska låta allt förfalla så här igen, men det är samma sak som med de där Jag ska aldrig dricka igen-löftena som man ger sig själv de där ångest-söndagarna dagen efter fest-lördagarna. Med en dåres envishet lever jag i sunk och damm i veckorna istället för att städa lite och ofta, och så får jag städa ihjäl mig på helgerna istället. Jag antar att detta betyder att jag fortfarande är ung och omogen?

Lördagar är trevliga dagar. Det har jag alltid tyckt.

Mat med Lillasyster. Det är det enda jag mäktar med ikväll.

 En lång dag i en ännu längre vecka är slut. Ganska mycket känns övermäktigt nu och jag är trött. Urtrött.

Jag är fasligt trött nu. Och imorgon ska vi till Malmö.

 

Jobbet är kaos och jag har tröttnat på det mesta vid det här laget.

Så trevligt att någon har googlat sig hit på sökordet Elektrakomplex. Nu framstår jag säkert inte alls som ett psycho.

 

Idag fick Ron ett brev hem till sig som var adresserat till både mig och honom. Det är nog ett tecken på att vi borde bli sambos så snart som möjligt. Alla verkar ju redan se oss som sambos i alla fall. Vi är ett ohyggligt populärt par.

 

Andra populära par:

 

 

Vi är uppenbarligen i gott sällskap.

 

 

 

 

Okej, ska jag försöka ta itu med den irrationella ilska som är en ständig följeslagare till släktmiddagar? Bör jag jobba med det? Är det mig som det är fel på eller är de deras fel? Idag mulnade jag ihop i bilen upp över en liten skitsak. Det är Metallicakonsert på g i maj och jag har en biljett om jag vill. Men nu har jag bestämt mig för att låta lillasyster ta biljetten för jag vet ärligt talat inte om jag kan gå på konsert med det sällskapet. Barnsligt? Javisst, men sån är jag. Men jag sade att jag gärna åker med till Stockholm ändå, för jag kan ju alltid hälsa på Ron. En gratis resa är ju aldrig fel och jag vill ju träffa Ron även om det vara är för några timmar. Det var det inte alls säkert att jag kunde sade Magpie då, för då blir det sex personer som ska åka och det får inte plats sex personer i en bil. Så, hej hej Messa, du får stanna hemma. Jag blir bara så trött på att hon så säkert redan nu, sex månader före konserten kan säga exakt hur de ska åka upp.

 

Okej, ni ser att förutsättningarna för en lugn och harmonisk släktmiddag inte var de allra bästa. Och det blev naturligtvis inte bättre. Jag har som sagt inte träffat förfädren sedan mors dag då fet-incidenten inträffade. Att jag kom var så klart en sensation och det skulle kramas och tackas och pratas. Jag kan ju lugnt konstatera att varken farmor eller farfar vet vad jag jobbar med. Kaffefrågan kom så klart, inte direkt till mig, men till Lillasyster. Och så måste man ju fråga om jag trivs i lägenheten. Här har jag ju bott i evigheter nu. Och så ska man komma ihåg en massa saker, som när jag var och hälsade på farmor på sjukhusey när hon inte bröt lårbenshalsen. I vanlig ordning var vi tvungna att vänta en halvtimme på att min faster och kusin kom. Det skulle krävas ett mirakel för att få någon i den familjen att komma i tid till en endaste liten släktmiddag.  Hela tiden var jag jättestressad över en inlämningsuppgift som jag nu äntligen har klarat av. När vi äntligen skulle åka hem blev jag tvungen att åka med Fadern och Magpie igen och jag såg fram emot att åka direkt hem och bli av med uppgiften. Då kommer de på att de måste handla så där gick det minst en halvtimme av min dyrbara tid.

 

Ja, som sagt, min ilska är säkert bara jättebarnslig och dum och larvig och irrationell, men det är väl sån jag är. Just nu är jag släktfientlig. Jag hoppas att det lägger sig till jul. Då är det dags igen.