Så var jag hemma igen efter en mycket trevlig helg i Stockholm. Jag har spenderat fyra dagar hos Ron och jag önskar att jag kunde ha stannat fyra till, om nu det hade räckt för allt ingenting vi hade tänkt att göra. För det är ju det vi gör när vi träffas. Fast den här gången så gjorde vi andra saker också. Vi flyttade, vi shoppade, vi promenerade, vi tittade på Riket II (åh, Ernst Hugo!) och vi hånglade en hel del också. Ron passade på att visa rumpan för några byggjobbare och jag hann läsa ut boken om Cornelis; Ett Bluesliv.

 

What else. Rons nya lägenhet var trevlig tycker jag. Vardagsrummet var kanske lite mörkt (men å andra sidan ganska mysvänligt trots den svårhånglade soffan - allt blir mysigt med tända ljus) men duschen var lagom stor för två. Sovrummet var också bra med trevliga garderober, fast det hade varit bättre om inte byggjobbarna hade klättrat omkring på byggställningarna på huset mitt över och säkerligen sett allt vårt dekadenta leverne (kanske ett par persienner vore på sin plats?). Köket är numera välorganiserat Messa-style (om lägenhetsinnehavaren inte har hunnit omorganisera det). Det finns ganska många roliga skåp där (men inget skafferi). Speciellt uppskattade jag de små små skåpen som satt så högt upp att varken jag eller Ron nådde upp till dem. Jag vet inte vad som finns i dem, men de såg söta ut.

 

På söndagen forumfikade vi med tre och en halv forumflickor. Det var jättekul och jag hade ont i kinderna av allt skratt. Eftersom forumflickorna var fasligt nyfikna på mig och Ron så fick vi ganska många frågor. Det slutade lyckligt med att Ron frågade chans på mig. Forumflickorna nästan dog av den romantiska stämningen. Allt gick i rosa och det utväxlades en puss och en senare en hålla-handen-promenad i vittnens närvaro.

 

Måndagen bjöd på shopping på Åhléns och en ganska rolig inciden. Vi gick lite vilse bredvid en Max-restaurang när vi skulle till Centralen (jag vet redan att Ron kommer att dementera detta, men det är faktiskt sant. Stockholmare - pyttsan!). När vi kom hem igen (efter en promenad i regnet) kröp vi upp i soffan och mös rätt rejält.

 

Tisdagen var sorglig. Det var på tisdagen som jag var tvungen att åka hem. Jag hade ju tänkt att åka in till stan och träffa Lillasyster, men hon vägrade helt plötsligt att träffa mig. Jag undrar om hon möjligen kan ha fått hemliga hot-pm eller något. Eller så var det väl bara att hon var för trött. I vilket fall som helst så träffas vi ju på fredag igen. Efter en dusch så promenerade vi i alla fall runt lite i omgivningarna och såg en liten sjö, ganska många hundar och en cyklande tjej som såg ut som Hedvig i Från A till Ö. När vi kom tillbaka var vi så klart jättetrötta (och mina jeans var sjukt skitiga) så vi åt lite mat och sen fortsatte vi hångla i sängen. Det blev lite stressigt och jag var aningens svettig och rufsig i håret när det var dags för mig att bege mig till Arlanda. Det var hemskt sorgligt när vi sade hej då.

 

På Arlanda sprang jag på en gammal bekant: Björn Hellberg. Jag skylde mig för att inte Bokmässeincidenten skulle upprepas. Sen var jag hemma.

 

Nu ska jag se om jag inte kan lura ner Ron över nyårsafton. Eftersom jag ska åka till Stockholm om ganska exakt en månad så känns det som om han är skyldig mig en Karlskronavistelse.

Ja, jag är alltså hemma igen. Det är inte roligt alls. Här är det rätt ensamt och ensamt. Och ensamt. Fy.

Om två timmar ungefär sitter jag på planet till Stockholm. Det blir en Stockholmshelg i helgen. Ikväll landar jag hos Lillasyster. Vi ska slappa i soffan och sjunga Alfons Åberg-sången i flera timmar. Det ska bli sjukt kul! Jag är lite sur över att Lillasyster bor i Stockholm. Fast om hon hade bott här i staun hade vi förmodligen bråkat konstant. Nu bråkar vi inte alls lika ofta. Bara ibland när vi träffas. Det är inte lika roligt att bråka i telefon heller.

 

Efter en kort sejour hos Lillasyster tar jag mitt pick och pack och flyttar till närmare city ett par dagar. Jag åker till Ron och hjälper honom att flytta. Eller, jag hoppas ju på att inte bära så himla mycket tunga grejer. Jag ser mig själv mer som en organisatör. Vad Ron säger om det vet jag inte. Det blir en överraskning för honom.

 

Nu måste jag rusa. Mot flyget. Snart är jag i Estocolmo.

Schizofren. Så kände jag mig idag. Först var jag Lila K och sedan var jag Cykelmannen. Det var först när jag kom hem som jag hann vara mig själv.

 

Något hemskt tråkigt hände idag. Yuccan blev mördad av en ond man på våningen ovanför. När jag kom tillbaka från en lektion låg det en stump av stammen på mitt skrivbord. Kronan låg i Lila Ks papperskorg och i krukan stod det en liten bit stam och såg sorglig ut. Jag vet inte varför Yuccan gick detta grymma öde till mötes. Var det euthanasi? Knappast. Det var mord. Jag hade tänkt att tejpa fast skrivbordsstumpen på krukstumpen, men den där braiga tejpen lös med sin frånvaro. det enda jag kan hoppas på nu är att den lilla krukstumpen kommer att skjuta skott, men då får jag nog vattna lite flitigare har jag en känsla av.

 

Sånt meningslöst våld. Såna meningslösa människor.

 

Helgen kan inte komma snabbt nog nu.

Ta en styck sadistisk hudterapeut, ett styck massagebord, en styck Messa med ben och allt, varmt vax och några konstiga remsor av något slags papper. Där har ni ett recept på smärta i den allra renaste formen. Men det som inte dödar härdar, och nu är jag len och fin. Tur att jag fick middag, te och trevligt sällskap ett par timmar i alla fall. Även om det gjorde ont.

Åh, vilken vecka. På grund av sjuka kollegor så hoppar jag in lite överallt. Imorgon blir det två långa pass istället för mitt lilla pass. Nu längtar jag efter helgen ganska mycket faktiskt.

Ibland har man ganska bra dagar. Det var en sådan dag idag. Min lektion gick bra, jag har gjort ett halvt prov,  jag hann gå på apoteket och jag behövde inte vänta i evigheter på mitt recept. Ja, jag var nöjd med min dag. Tills jag brände mig. Jag skulle bara kolla om klyftpotatisarna var färdiga så jag öppnade ugnsluckan och tog en handduk för att inte bränna mig. Antingen så lyckades mitt vänstra långfinger träffa där det inte fanns någon handduk eller så var handduken för tunn. Jag brände mig i alla fall. Det gjorde jätteont, jag lovar, jag började nästan gråta. Så jag spolade så klart kallt vatten på fingret i flera minuter, men det gör fortfarande ont. Jag tror jag ska sitta och vara ynklig i soffan resten av kvällen. Det är jättesvårt att skriva utan ett vänsterlångfinger också. Vilken fisig avslutning på en bra dag.

 

Imorgon blir det middag med jobbet. Efter det ska vi ut och ta en öl. Det blir säkert en livad historia.

 

För övrigt irriterar jag mig på min a-kassa. Den borde hängas.

 

Någon hittade hit genom sökordet "toplessbilder". Vilka snuskon det finns. Och vilken besvikelse personen ifråga måste ha känt när han (ja, jag är så fördomsfull så att jag utgår från att det var en man) insåg att det inte alls fanns några toplessbilder här. Varken på mig eller på någon annan. Ha ha!

The Sopranos. Det är väl den enda tv-serie som jag har följt på riktigt. Jag har älskat i stort sett varje sekund jag har sett. Jag gillar Tony Soprano och Silvio och Paulie och de andra. Så det var med viss sorg jag satte mig i soffan för att titta på det allra sista avsnittet ikväll. Maffiakriget hade börjat och folk hade börjat dö lite överallt. Janice hade blivit änka. Silvio låg på sjukhus. Paulie var rädd för en katt. Uncle Junior var fortfarande helt borta. AJ surade och Carmela oroade sig för sitt jäkla nybygge. Det fanns en särskild stämning i luften, folk kunde dö i stort sett när som helst. Ingen gick säker. Inte ens Tony och han var ju ändå The Big Boss. 

 

 Ja, ni kan ju förstå att jag satt som på nålar. Skulle Silvio klara sig? Skulle de elaka killarna kanske skjuta AJ istället för Tony? Jag var nervös men jag såg fram emot kvällens avsnitt ändå. Helt plötsligt har det nästan gått en timme och familjen Sopranos satt på en resturang där de hade delstatens bästa lökringar. Det är mat för en Made Guy, det. Meadow kunde inte fickparkera vilket fick mig att ana oråd. Och den där skumme killen som gick in efter AJ, vem i hela friden var det? Och varför såg han så jävla mystisk ut när han skulle gå på toaletten? Och varför spelade de sån konstig musik?

 

Ni kan förstå min nervositet. Och, precis när jag trodde att allt skulle gå åt helvete så blev tv-rutan svart och eftertexterna började rulla. Avsnittet var slut och jag kommer aldrig att få veta vad som hände. Dog någon? Överlevde alla? What the fuck! Jag är svårt upprörd.

 

Vilket antiklimax.

Två flaskor bubbel satt vi i oss igår, Lillkusinen och jag. Efter det var jag vansinnigt trött och gick och lade mig. Idag sov jag till elva. Jag förstår inte varför jag är så trött. Någonstans har min sömn rubbats och nu är jag konstant trött. Det är så märkligt.

 

Idag kommer nog morbror Lurch förbi på en fika. Jag borde gå och träna och jag borde gå ut och få lite luft, men om jag känner mig själv rätt så kommer jag förmodligen att hamna i soffan med datorn i knät. Jag ska försöka plugga litegrann med. Det måste jag göra. Ack, min svaga karaktär.

 

Bubbel i mängder tillsammans med kusinen. Jag som skulle ta det lugnt i helgen. Nu ser jag fram emot ännu en baksmälla imorgon. Detta duger då rakt inte.

Skvaller är ett svårt ämne. Jag vet, jag uppskattar en fika och lite skvaller lika mycket som någon annan, och jag förstår när mina kompisar skvallrar. Även om de skulle skvallra om mig. Det är på något sätt en tyst överenskommelse vi har. Det är på något sätt okej när vi skvallrar om varandra, för vi skvallrar aldrig elakt skvaller. Dessutom vet vi redan allt om varandra, så skvallret brukar egentligen inte vara något jätteintressant. Sedan skvallrar vi så klart gärna om folk i vår bekantskapskrets. Det brukar i regel vara lite roligare. Där kan man också vara lite elak.

 

Idag var jag föremål för skvaller. Och det var inte mina vänner som skvallrade, det var släkten och det var nog egentligen pappa som var roten till de onda. Och farmor var ju inte sen att hänga med och skvallrade glatt till resten av släkten. Det skulle hon inte ha gjort. Idag träffade jag på farmor och farfar när jag skulle handla och berättade för henne att hon inte ska skvallra så om mig. Hon blev fasligt sur och menade att hon inte alls hade skvallrat. Och gick raka vägen till pappa och skvallrade.

 

Jag blev bara så fasligt trött. De senaste två åren har mitt liv blivit något slags allmängods i släkten och det är jag inte helt nöjd med. Jag är by far den mest intressanta personen just nu. De skulle bara veta. Någon gång kommer jag väl att få nog och berätta några verkligt smaskiga detaljer ur mitt liv. Men då skulle de väl svimma.

Gårdagens öl slank ner lättare än vad jag trodde. Det gjorde skräpmatsbuffén också. Efter två och en halv timmes skvaller med Mafi och Särah var det dags att säga hej och vandra hem genom stan. Två öl hade lätt kunnat bli flera. Men nu blir det ingen mer alkohol förrän nästa vecka.

 

Den här helgen ska jag städa och återvinna saker, papper och flaskor och allt möjligt. Roligare kan man ju ha, men jag räknar med att nästa helg blir rejält mycket bättre.

Gårdagens spontanöl (vi skulle vara hemma senast halv elva) gick lite överstyr. Vi var så rasandes oemotståndliga, jag och Förortsmorsan, att vi blev bjudna på både öl och vin i mängder och en av männen valde till och med att gå ner i spagat för att imponera på oss. Vi blev även uppbjudna till varsin bugg och min buggkavaljer visade sig vara en efterhängsen jävel som helt plötsligt satt vid vårt bord. Eftersom jag hamnade innerst så kände jag mig minst sagt trängd. Men, lastbilschaffisar från Ljungby göre sig inte besvär. Det var roligare då att en riktigt vacker man spanade på mig på säkert avstånd. Tur att det finns män som är modigare. Ron till exempel, som på ett mycket modigt vis höll potentiella våldtäktsmän borta från mig när jag trampade hem genom en mörk och nedsläckt stad. Utan honom i luren hade jag säkerligen blivit jagad av diverse otäckingar. Snart ska jag hjälpa honom att flytta från en lägenhet till en annan. Jag vill egentligen inte bära stora tunga saker, utan kommer främst att ta hand om de viktiga sakerna, t ex kallingarna. Fast jag ser ju främst fram emot efter flytt-aktiviteterna. De kan bli oanat perversa.

 

Ikväll blir det en after work med Särah och Mafi. Fast jag kan inte påstå att jag är så sugen på öl just nu. Kanske det går över?

 

 

 

 

Förortsmorsan skickade ut ett nödrop i eftermiddags: Öl och fnitter annars förgås jag! Och vem är jag att säga emot? Alla har ju så dåligt inflytande på mig, så det är klart att jag hänger med ut en sväng. Öl med Förortsmorsan är vanligtvis väldigt roligt och väldigt farligt. Sist gick det ju totalt överstyr. Idag måste det bli lugnare. Annars är det inte bra.

 

I övrigt är jag ganska glad och harmonisk just nu. Lila K och jag hade en mycket djupsinnig diskussion om lycka idag. Jag tror att vi kom på att jämna plågor är samma sak som lycka. Jag lovar att jag ska utveckla ämnet vidare här i bloggen någon dag. Men nu måste jag ta på mig ansiktet.

Jag förstår inte varför jag är så trött. Kan det bero på att jag såg Stardust igår och att det blev fasligt sent? Eller är det så enkelt att jag inte har sovit ikapp sedan förra veckan? Det är i alla fall säkert att jag måste satsa på att sova lite i veckan. Det är ju helt hopplöst att känna att man kommer att dö varje gång klockan ringer på morgonen. Nu har jag ju börjat snooza en så där 40 minuter varje morgon vilket egentligen borde ge en mjukstart, men nu lyckas jag ju somna på riktigt på de där nio minutrarna som det tar mellan snoozarna. Jag antar att det är en gåva. Men det gör ju inte livet direkt lättare.

 

Det känns som om det här kommer att bli en seg vecka. Jag vet inte varför. Det kan bero på att jag inte har något direkt att se fram emot i helgen. Jag ska nog bara vara hemma och slappa. Eller sortera böcker. Jag måste hämta hem resten av böckerna. Det är lite vanskligt känner jag eftersom böckerna redan står i en sådan fin anal ordning. Tänk om jag stökar till?

 

En annan sak som jag har funderat över är varför jag bloggar. Är mitt liv tillräckligt intressant egentligen? Men så tänker jag; måste man vara så jävla intressant hela tiden? Kan man inte få vara tråkig och sur och ointressant? Kan inte ointressantheten vara intressant nog? Finns det ett egenvärde i att vara så jäkla allmängiltig så man är intressant för hela jävla internet? Nu har ju varenda människa en egen blogg, så det är ju bara logiskt att tänka sig att det finns några jävligt tråkiga bloggar där ute. Och så finns det några roliga. Och så finns min. Den är väl egentligen bara viktig för mig, men det borde ju räcka kan man tycka.

 

 

Ikväll ska FF stiga ner från sitt rosafärgade moln (alternativt kliva upp ur sängen) och gå på bio med mig. Det är bra. Min vardag är lite jobbig just nu, jag glömde att lämna in en uppgift för kursen jag går och idag var jag fasligt trött. Då kan en film muntra upp. Vi ska äta spagetti carbonara och skvallra lite innan vi tar sena bion idag. Stardust ska vi se. Den är säkert jättebra. Imorgon kommer jag att vara trött igen, men det får det faktiskt vara värt.

Jag mår som jag förtjänar. Jag vill dö en smula. Men mest vill jag bli omhändertagen, skedad, pussad i nacken och talad ömt till. Det borde hjälpa.

Idag har jag gjort något spännande. Eller, inte så spännande, men i alla fall nytt. Jag har tvättat i den nya tvättstugan.

 

Det enda jag inte kunde göra i huset var ju att boka tvättstugan. I huset kunde jag tvätta precis när som helst, oavsett vilken tid det var på dygnet. Jag har nu i efterhand förstått hur enormt lyxigt det var. Tvättstugan i huset är varken speciell eller lyxig. Den är lagom stor men saknar bra linor för mycket tvätt. Den har en tvättmaskin som funkar jättebra och en tumlare som är lite meckig med dörren. Ibland vill den öppnas och ibland inte och på senare tiden har den pajjat lite i låset, men man kan använda den ändå. Nackdelen är att det ibland finns spindlar stora som tallrikar i tvättstugan. Det var läskigt, min spindelfobi är ju vida känd. Men om man bortser från dem så var det en jävla bra tvättstuga alltså.

 

Den nya tvättstugan är i källaren. Det är ingen läskig källare och jag tror inte att det finns några spindlar där. Men man kan så klart aldrig vara säker. Det finns två tvättmaskiner och en tumlare som enligt uppgift ska vara helt underbar. Där finns också ett torkrum med fula linor. Och en ganska avancerad torkapparat som jag efter visst besvär lyckades få igång.  Nu hoppas jag bara att allt går som det ska med min tvätt. Det som inte är bra med min nya tvättstuga är att det verkar vara fasligt svårt att få en bra tvättid. Att jag fick en tid en lördagseftermiddag var tydligen ren flax eller möjligen artighet mot den nya hyresgästen av de som redan bor där. Nästa tvättid kommer att bli svår att planera in. Det verkar som att alla här i huset jobbar och vill ha en kvällstid. Jävla folk. Jag får helt enkelt kila ner till tvättstugan lite då och då för att kolla om det blir någon återbudstvättid.

 

Jag saknar min gamla tvättstuga.

 

Okej. En liten uppdatering borde väl bara på sin plats nu. Tre tvättar är tvättade. Inget gick sönder, varken kläder eller maskiner. Fast en handduk verkar ha färgat av sig på andra handdukar. Den jäveln. Men torkrummet, torkrummet är ett problem. Den där värmeapparaten verkar ju aningens sönder och vill förmodligen bara blåsa kalluft. Kanske tumlar jag allt jag har. Fast det vill jag egentligen inte. Jag har ju tvättstugan till åtta, så jag får se hur jag gör.

 

Roligare kan man ha en lördag. Förra lördagen var helt klart roligare.

Det är något fel på min lägenhet nu. Den är liksom tom och lite grå och tråkig. Det känns orättvist.

 

 

Idag fick jag lämna tillbaka Ron. Det var fasligt tråkigt och jag känner mig alldeles ensam här i soffan. Det är tur att jag har fick reserv-Ron med navel och allt som jag kan krama när jag ska sova. I brist på riktiga Ron. Fast jag tvivlar på att det blir lika bra. Det är egentligen rent för jävligt att man ska behöva lämna tillbaka en sådan utmärkt sked som Ron är efter en enda ynklig vecka. Någon borde göra något åt den saken. Egentligen är det väldigt underligt. Att man kan vänja sig vid att ha en sked i sängen på så kort tid. Att vänja sig av med det tar nog längre tid har jag en känsla av.

 

Den här veckan har vi inte gjort någonting. Det är vår grej. Vi gör ingenting när vi träffas. Och vi är sjukt bra på att inte göra någonting. Eller, lite har vi ju ändå gjort. Vi har myst i soffan, gått på fest, sett kändisar, myst i soffan, gått på stan, promenerat runt i stan, fikat med FF och myst i soffan. Ja, så har vi hunnit med lite hångel också. Och när jag har jobbat så har Ron organiserat min bokhylla och min cd-hylla och stoppat in en massa bra musik i min dator. Och så har han övat sig på att hitta här i stan. Det är bra. Då behöver jag inte printa ut en karta till honom nästa gång han kommer hit. Det är ganska svårt att gå vilse här, om man håller sig innanför tullarna det vill säga. Fast idag lyckades han nästan med det.

 

Nähe. Nu ska jag nog ta och lägga mig med reserv-Ron i soffan och mysa lite, så gott det går. There is no spoon. There is only injustice.