Idag är det torsdag. Det får gärna bli nästa helg nu tycker jag.

Priset för Kvällens Mest Oväntade Diskussion går tvivelsutan till den som handlade om hur man äter pizza. Skär man den i små anala bitar i 90 graders vinkel, äter man lite var man känner för eller mixar man den och spritsar den rätt upp i anus för den ska ju ändå dit?

Jag har inget roligt att skriva om idag. Jag är trött. Imorgon är det torsdag med min favoritgrupp som senaste tiden har känts lite tråkiga. Det är svårt att bara komma in där tre timmar i veckan. Imorgon ska jag på Isabellas inrådan plåga de med verbövningar. En del omändringar bör göras i både den och Yrkesgruppen. Jag har också kommit på en ny strategi när det gäller Det svarta hålet. Istället för att knuffa bort henne så ska jag knyta henne till mig och på så sätt använda henne som ett vapen mot P3 om det behövs. Jag ska plantera idéer i Det svarta hålets hjärna (håll tummarna för att de fastnar) som hon kan vidarebefodra till P3. På så vis kan jag påverka honom utan att det märks. Megalomani? Näe, minsann.

Jag har en ny last. Den stavas Quicksilverscreen och där finns det massor av underbara saker att titta på. Där finns filmer och tv-serier och dokumentärer och allt möjligt. De senaste dagarna har jag tittat på gamla Blackadder-avsnitt och dokumentärer om krigare (kelter, tempelriddare, högländare, ninjor) och om legenden om Atlantis och nu har jag fastnat i en dokumentär om den legendariska gitarristen Django Reinhardt. Jag tror till och med att jag hittade en dokumentär om spöken, men det är väl tveksamt om jag vågar se den på kvällstid. Detta är lätt min nya favoritsida på nätet och jag har svårt att hålla mig borta från den. Detta kommer förmodligen sluta med att jag får fyrkantiga ögon. Det är smällen jag får ta.

 

 

Jag känner mig lite lugnare. Jag har diskuterat musik med Ron en sväng och sen hamnade jag framför ett oerhört nytigt avsnitt av Outsiders. Skämskudden fram!

Nej, jag vet inte vad det är som är fel på mig idag. Jag känner mig irriterad. Det är många små saker som byggs upp och sen blir jag sur. Hela min hjärna kokar av irritation. Jag hade ett samtal med P3 idag, men jag tror ärligt inte att han fattar. Han begriper inte att man måste planera undervisningen, att jag vill planera. Måste jag behandla honom som en av ungarna eller? Tur att jag är väldigt förtjust i ungarna i alla fall. De är för söta.

 

Det finns andra saker som jag småsurar på också, men jag orkar inte gå in på dem just nu. Just nu vill jag bara komma bort ett litet tag.

 

 

Sweeney Todd - The Barber of Fleet Street är min senaste film. Den var rätt fantastisk faktisk. Jag menar, en film som är gjort av Tim Burton och som har Johnny Depp (Sweeney Todd), Helena Bonham-Carter (Mrs Lovett) och Alan Rickman (Judge Turpin) i huvudrollerna kan bara inte vara dålig. Johnny Depp har en svårmodig läggning och en vit lock i håret. Helena Bonham-Carter har fantastiska sotade ögon och spännande kläder och Alan Rickman är vithårig och svårt ond. Det är blod och

sångnummer blandat med varandra, det är köttpajer gjorda av människokött och mörka stämningar och gråa miljöer. Det är helt underbart, och att det är en musikal gör ju filmen bara än mer bisarr, grotesk och vacker. Det är Burton. Jag har inga ord för att beskriva filmen mer för tillfället.

 

Jag känner mig smått besatt av hela Sweeney Todd-historien.

 

Imorgon är det måndag. Då ska jag inviga min nya väska.

 

 

 

Föreläsningen i grammatik som jag var på i Växjö igår var rena rama katastrofen. Vi pausade bort nästan två timmar. Det är inte acceptabelt, speciellt inte när det är en distanskurs som i vanliga fall betyder att folk reser en bit för att komma på träffarna. Föreläsningen var också katastrofal. Killen som höll i den var inte torr bakom öronen, han hade noll karisma och han gav oss ett litet häfte med allt som han skulle gå igenom. Det hade jag kunnat läsa hemma. Det var absolut inget nytt där. Makrosyntagmer, morfem, fonem och tempus. Jaja. Tell me something I don't know. Däremot fanns det gott om tanter där som inte hade koll. Så de ställde dumma frågor. Jag himlade med ögonen och det gjorde IV-kollegan också. Det är inte bara jag som är vardagsond. Han hade inte ens koll på den klitiska partikeln, och jag frågade faktiskt. Vad är det för klåpare? Jag borde ha rest mig upp och gått därifrån i vredesmod. Ett plus var att jag fick sällskap hem i alla fall, och nu har jag ju någon att plugga med. Det är ett plus. Jag hoppas att jag inte kommer att behöva anstränga mig alltför mycket för att klara den här tentan, grammatiken har jag ju läst både på längden och på tvären förut.

 

Eftersom allting drog ut på tiden så hann jag precis hem tills första resan i På Spåret började (med en kall McFeast och slaknande pommes i högsta hugg). Men den här gången vann vi inte. Vi förlorade mot Filip och Fredrik med två ynkliga poäng. Men vi slog Sven Wollter, men han verkar ju vara i det närmaste dement (eller full) nästan hela tiden nu för tiden så det är väl inget att skryta om antar jag.

 

Idag har jag haft en ganska bra dag. Den började imorse när jag inte så värst pigg samlade ihop sköljmedel och tvätt och tvättmedel för att ta morgontiden i tvättstugan. Det visade sig att jag inte alls hade bokat morgontiden utan eftermiddagstiden. Jag lade mig i sängen igen och vaknade kvart i elva igen. Jag lallade upp på stan och köpte skum (två flaskor minsann), sen köpte jag väskan som jag har spanat på ett tag och ett fyndade ett par skor på halva reapriset. Det kommer ju att dröja ett par månader innan jag kan ha dem, men de kostade ju bara 49.50.

 

När jag är färdigtvättad måste jag till huset en sväng och seå måste jag ringa farmor och farfar idag tror jag med. Det har jag ingen lust med, men jag antar att det är min plikt som god sondotter. Och så måste jag handla. Herregud. Jag behöver en lugn söndag för att återhämta mig på.

 

Det verkar som att jag fick hyfsat mycket pengar kvar efter att alla räkningarna var betalda. Jag ska försöka spara lite så jag kan förlusta mig i Stockholm. Bara två veckor kvar nu. Jag har blivit lovad oanständiga saker. Det kan bli hur bra som helst.

Jag borde verkligen lära mig att lyssna ibland. Jag kan ju inte säga att Ron inte varnade mig, men nyfikenheten tog överhanden och rätt som det var så hade jag slösat bort en timme och 49 minuter av mitt liv. Jag såg den. Jag tittade på Beowulf. Man måste komma ihåg att tanken var god här och som litteraturvetare är jag obotligt intresserad av pampiga epos. Och det är ju det Beowulf är. Eller var, tills Hollywood fick tag i Beowulf och animerade honom och tramsade till allting. Grendel är inte läskig längre utan en ganska patetisk figur som det är rätt synd om och Grendels mamma (i skepnad av en animerad Angelina Jolie) har underliga hälar som på ett mystiskt sätt skulle kunna passera som ett par Manolo Blahnik-klackar. Enligt klassisk Hollywoodsk prydhet kan inte ens stolte Beowulfs stolta nakna kön visas i bild utan döljs av diverse föremål alltefter Beowulf går omkring i rummet (och sliter armen av stackars utvecklingsstörda och missbildade Grendel). Av det ursprungliga eposet finns inte mycket kvar mer än möjligtvis grundtanken. Det är för sorgligt. Och jag borde verkligen lyssna nästa gång jag blir avrådd från att se någon film.

 

Fast jag hade ju i min enfald och barnsliga optimism hoppats på något bättre. Jag har lärt mig en läxa.

Jag ser nu att min blogg har varit lite gnällig på sistone. Men jag antar att det är så jag har det just nu. Jag är lite grinig. Dagen idag gjorde inte saken bättre. Det var minst sagt tryckt stämning på jobbet idag efter gårdagens arbetslagsmöte. Även om det är jobbigt så måste luften renas lite ibland och det var det som hände igår. Det är bara tråkigt att folk känner sig påhoppade och låter det gå ut över alla på något sätt. Men vad ska man göra? Jag hade förmodligen ställt mig i försvarsställning jag med, men om man ska jobba ihop så måste man kunna prata om saker och ting, annars blir det ju en ohållbar situation.

 

En liten ljuspunkt var i alla fall när Mannen med krigsförbrytarnamnet sade att han älskade mig och log sitt allra soligaste leende. Haha, vem tror han att jag är? Ett löst skarn utan burka, en Lust och fägring stor-lärarinna? Ron föreslog att Mannen med krigsförbrytarnamnet kunde fungera som livvakt till mig för att mota bort andra beundrare, men vem ska då rädda mig från livvakten?

Usch, jag är helt sjukt trött. Vi hade ett monstermöte på jobbet, sen var jag tvungen att köra till huset för att hämta posten och efter det lagade jag mat och nu är jag helt däckad. Jag tror att jag har tvättid på lördag, vilken miss. Då hade jag behövt sova till ett. Jag borde gå och lägga mig nu, men jag har ju fastnat i inte mindre än två tv-program. Dessutom så tror jag att sömn är överskattat. Eller nåt.

Idag drog Perato med mig på Power Step (tror jag passet hette). Jag var mer än lovligt skeptisk, men eftersom det var den där trevliga lilla människan som också hade Afrodansen så blev det riktigt roligt. Och inte så jäkla konditionskrävande som jag var rädd för. Man blev svettig och tack vare övningarna med hantlarna så kommer jag säkert ha härligt ont i armarna imorgon. Jag får testa igen. Och på torsdag blir det dubbelpass: spin intro och afrodansen. Jag borde vara smal och smärt lagom till helgen.

 

Inatt när jag skulle sova så vandrade tankarna så där som de brukar göra innan man ska sova. Ofta så tänker man på trevliga saker men ibland tar de där ledsamma tankarna över. Så var det igår. Det är inte så ofta jag tänker på mamma så där innan jag ska sova, för det blir ju oftast så jävla mycket jobbigare när man gör det då när man är ensam i mörkret. Igår hände det i alla fall och fy och usch. Att jag bara klarar mig utan henne. Det är ett jäkla mirakel egentligen. Och kom inte och säg att det blir lättare med tiden, för det blir det inte. Det är orättvist.

 

Ikväll ska jag tänka på något annat.

 

Är söndagskvällen den mest ledsamma kvällen på hela veckan? Helgen är oåterkalleligt slut och måndagen är bara några timmar bort. Min helg försvann snabbare än den kom och det känns som att jag inte har haft tid att slappa så mycket som jag hade velat.

Jag och mina fötter.

 

Jag har två fötter och tio tår. Det är normalt. Mina fötter drar storlek 40 eller möjligtvis 39 i skor. De är stadiga att stå på, i alla fall i veckorna, ibland på helgerna är det lite si och så med det. På det stora så är själva fötterna rätt normala. Mina fötter är inte extremt äckliga som många fötter kan vara. De är inte överdrivet fula som många andra fötter kan vara. De är helt normala fötter. Jag är i och för sig väldigt kittlig, men det är det många som är. Lillasyster till exempel. Och pappa. Det kan ju vara en familjegrej, men jag vet flera andra som är kittliga under fötterna också. En sak som jag är tämligen ensam om bland mina vänner är min förmåga att nypas med tårna. Det är en släktgrej, morfar var fantastisk när det gällde att nypas med tårna och mamma var grym på det. Jag har inte speciellt långa tår (mina lilltår är jättesmå och gulliga) men de lämpar sig fantastiskt bra för den ädla sportgrenen Tårnas Krig. Tårnas Krig går ut på att man greppar varandras stortår och sen gäller det att nypa så hårt man kan tills motståndaren ber om nåd. Då nyper man lite till och sedan skrattar man triumferande för då har man i sanning förnedrat sin motståndare.

En gång lyckades jag med konstycket att byta strumpor på mig och Ron utan att använda händerna. Är inte mina fötter smått fantastiska?

Jag är på dåligt humör. Besöket hos Förfäderna var inte speciellt upplyftande eftersom farmor mår tillräckligt bra för att gnälla och tycka synd om sig själv i kubik. Inte nog med att hon har en spricka i lårbenshalsen och måste gå med rullator, idag hade de strömavbrott en liten stund också. All världens olyckor drabbar henne och jag är så sjukt trött på att höra på eländet. Jag känner att jag blir elak av att höra det. Riktigt elak faktiskt. Alla kan ha en dålig dag, men vaffan, vilket är alternativet? Hon kunde bli tvingad att flytta till ett hem, men det behöver hon inte för hon klarar sig själv och det enda som har hänt är att de ska få en hemsamarit som kommer och städar lite någon gång i veckan. Det kunde vara mycket mycket värre. Hon kunde ha brutit den där jävla lårbenshalsen och fortfarande legat på sjukhus. Alla hennes värden är bra, hennes sockenivå är som den ska, visst kan det vara besvärligt att ha ont när man ska resa sig upp, men det gäller ju att träna sig.

 

Allt gnället har i alla fall satt sig på mig så jag är inte helt lycklig nu. Jag är ett elakt barnbarn. Det är bara det att det alltid känns som att jag får ta det största lasset av oss fyra barnbarn. Och att pappa får ta det största lasset när man jämför mellan honom och Faster. Jag är trött på det. Det finns andra människor i den här släkten. Jag orkar inte. Jag blir bara elak och jag vill inte vara elak. Det är en helt annan sak än att vara ond.

 

 

 

 

 

 

 

Lördagsförmiddag. Jag är i valet och kvalet. Ska jag äta frukost eller inte. Ska jag baka scones eller inte. Mina lördagar är oftast lite halvtråkiga, men ändå längtar jag efter dem ganska mycket när jag är mitt uppe i veckan. Idag borde jag försöka tvätta lite och i eftermiddag verkar det som att ett besök hos farmor och farfar står på programmet. Farfar fyller ju år på måndag och det lär ju inte bli något traditionellt kalas med tanke på farmors höft. Gud vad jag är  hungrig. Jag kanske börjar yra vilken sekund som helst. Men scones är ju jäkligt jobbigt när man är själv. Ska jag hoppas på fika i eftermiddag? Klarar jag mig till eftermiddag? Ska jag föröka få pappa att köpa en tårta att ta med upp? Mmm tårta är jättegott. Med grädde och bär och grejer. Scones är ganska gott också, speciellt när de är nybakade och varma och smöret smälter och geggar ihop sig med marmeladen och osten. Jag har ingen ost hemma. Fan med. Jag kanske ska skita i frukosten då.

 

Fredag, ljuva fredag. Jag ska inte göra något i helgen. Fast jag borde verkligen städa. Verkligen. Och tvätta (igen, det är helt sjukt, antingen så är jag en svettig gris eller så har jag helt enkelt inte tillräckligt mycket kläder. I vilket fall som helst så bör det ju åtgärdas). Möjligtvis ska Särah bjuda mig på bio på lördag och jag räknar med något lagom lättsamt och roligt. Kanske borde jag plugga.

Om tre veckor får jag åka till Ron. Det är ganska länge till, men jag får härda ut. När jag väl är där uppe tänker jag lägga beslag på Rons raggisar. Moahahaha!

Idag hade jag ett litet terapisamtal med en kollega från det andra rummet. Efter det kändes det bättre. Jag försökte också ha ännu ett samtal med P3, men han verkar liksom inte fatta. Efter testet med ungarna imorgon ska jag ta ett snack med honom och se till att saker och ting åtminstone får lite struktur. Nu vet jag ju att Det svarta hålet inte alls ska ha med för- eller efterarbete att göra. Hon är där för att assistera mig, inte för att leka lärare. Kollegorna hade anat en maktkamp mellan oss två. Så långt vill jag väl inte dra det, men faktum är att P3 och Psychoman har låtit Det svarta hålet ta alldelels för stort ansvar när det gäller planering och lektioner och kanske har hon fått hybris. But there is a new sheriff in town.

 

Ikväll ska jag, Perato, Lila K och Särah dansa afrodans. Det betyder att vi ska hugga palmer, swischa undan djungelgräs och ta på oss stora stövlar. Det är en underdrift att säga att jag är skeptisk, men ibland måste man ta en för laget.

 

Jag har lite tråkigt ikväll, sörru, så för att roa mig och dig så kommer här ännu en fantastisk Frank Zappa-text. Han var ett geni, förstår du. Ett geni!

 

The Muffin Man

 

The Muffin Man is seated at the table
In the laboratory of the Utility Muffin
Research Kitchen . . .
Reaching for an oversized chrome spoon
He gathers an intimate quantity of dried muffin remnants
And brushing his scapular aside
Proceeds to dump these inside of his shirt. . .
He turns to us and speaks:
"Some people like cupcakes better. I for one
Care less for them!"
Arrogantly twisting the sterile canvas snoot
of a fully charged icing anointment utensil
He pools forth a quarter-ounce green rosette (oh ah yuk yuk.
let's try that again . . .!)
He pools forth a quarter-ounce green rosette
Near the summit of a dense but radiant muffin
of his own design.
Later he says: "Some people . . . some people like cupcakes exclusively,
While I myself say there is naughl nor ought there be
Nothing so exalted on the faceof God's grey earth
As that prince of foods . . . The Muffin!"

Girl you thought he was a man
But he was a muffin
He hung around till you found
That he didn't know nuthin'
Girl you thought he was a man
But he only was a-puffin'
No cries is heard in the night
As a result of him stuffin'

 

Det är inte omöjligt att detta är ännu en sedelärande text från Zappa. Ungefär som Let's make the water turn black. Se så, gå och ät en muffin nu då. Schas, här finns inget att se.